Aftonbladet – 31 augusti 1863, sida 2

ken han varit nog lycklig ett kunna rädda henne. Gaspard af Montsoreau blef mörk som natten och mumlade halfhögt, utan att besinna det han sjelf i ett utbrott af elakt lynne hållit sig afsides från sin vackra gäst: Fördömda öde, som skulle just föra honom och icke mig till hennes hjelp.4 Han steg emellertid af hästen och. förfogade sig till den andra sidan af båren, öfverhopande den unga damen med lyckönskningar och fröjdebetygelser, på hvilka nu ingenting var att svara. Baronessan at Saulny fann icke heller ringaste svårighet att förmå Maria af Clairvaut genast gå till sängs, icke för det att hon kände sig så svag, att alt hon ej skulle kunnat sitta uppe det återslående af dagen, utan emedan hon hade så n ånga anledningar till betraktelser öfver hvad som händt; och hon tillsade att hon önskade vara allena och ostörd, utan någon annan uppvaktning än af en tjenarinna som lick stanna i rummet utanför. SJETTE KAPITLET. Fönsterna voro stängda, al!t i rummet tyst och stilla, och utom den enformiga klaganle sången af en falk, som satt på sin stång nvid elottsmuren, framträngde intet Jjud till Maria af Clairvaut. Hon egnade en gärd af acksamhet först åt försynen för sin frälsning ifrån döden, och dernäst åt honom, som vågat sitt lif för henne. Men sedernera kommo ock åtskilliga bekymmer och oroliga tankar. Hon framkallade i sitt minne det ögonlick då hon återvann sansningen och beann sig sluten i hans famn, hans bjerta slappande mot hennes barm och hans anigte lutadt öfver hennes; hon erinrade sig vidare, huruledes han hade omkring halsen ippknäppt hennes klädning, huru han vridit jattnet ur hennes hår och strukit det tillaka från pannan, buru han hade burit wenne i sina armar och ändtligen hurna äf