Aftonbladet – 28 augusti 1863, sida 2

Maria af Clairvaut hade äfven hört dessa ord, och hon kände sig deraf sårad och oroad. Hon var visst icke en person som, genast af det minsta tecken att hennes um. gänge syntes ega något värde för en man, var färdig att slula till, ait han blifvit för. älskad i henne. Hon insåg, att man kunde högakta och värdera samt gerna vara til sammans med en person af det andra ki net, utan att för densamme hysa någon an. nan känsla eller böjelse än som innefattas i hvad man vanligen kallar vänskap. Hon vilie derföre hvarken tro eller ens antaga såsom möjligt, att Gaspard af Montsoreau vore intagen af kärlek till henne. Men det hade ej kunnat undfalla henne, att han likasom ville tillegna sig en uteslutande rätt att samtala och sällskapa med henne och syntes missnöjd om någon annan sökte deruti deltaga. Afven detta var för henne ganska okärt, ty den yngre broderns lilliga umgängesion samt ridderliga skick och hällniovg gjorde hans sällskap vida angenämare för henne, oaktadt hon icke trodde sig känna den ringaste skymt af kärlek för honom eller ens kunde drömma derom, utan blott, enligt hvad vi redan sagt, om hon måste gifva företrädet ät någondera, skulle hafva bestämt sig för honom, Detta hans företräde vann en icke obetydlig tillväxt genom det sätt hvarpå han upptog sin broders oförrätt. Hans tystnad, hans tenklullhet, det drag af lidande, att icke säga sorg, som återspeglade sig uti hans ansigte i anledning af de hårda ord denne fällde till honom, kunde icke annat än göra ett djupt iotryck på Maria af Clairvaut. Han visade icke något tecken till missnöje eller minskad välvilja emot sin broder. Harmen hade icke ringaste del uti det obehag han syntes erfara; och under de följande dagarne afvöjde han med kärleksfull värdighet de små utbrott af retligt lynne, hvarmed markisen fortfor att plåga honom. (Forts. .)