Aftonbladet – 28 augusti 1863, sida 2

mod och kraft i hela sin gestalt och glan sen af en upphöjd själs ridderliga anda åter speglade i hvarje anletsdrag och hvarje kroppens rörelse. Hans skarpa öga varsnade genast de pro menerande från slottet; han styrde sin häst emot dem, hoppade ur sadeln och helsade Maria af Clairvaut med öppen och manlig artighet. Han redogjorde med några ord för sin expedition, skrattande åt det onödiga besvär han gjort sig, då den trupp, han ridit ut att bespeja, funnits bestå af goda katolska stridsmän i tjenst hos konungen af Frankrike. Han yttrade likväl icke något missnöje emot sin broder, som hade förmått honom att på detta gagnlösa företag förspilla en tid, som han mycket an genämare hede kunnat tillbringa i sällskap med Moria :f Oloirvut. Det välvilliga leence, hv rmed hon heleade honom, var en tillräcklig lön för hans möde; och han bjöd till att taga igen sin skada för den tid han förlorat genom lifligt glam och skämt under den återstående delen af aftonen, utan att märka, det hans broder syntes blifva vid dåligt lynne och ingalunda välupptaga den uppmärksamhet han egnade den unga damen. Han väcktes först utur siva lyekliga drömmar genom e:t hastigt afbrott af den äldre brodern, då han vid afskedstogandet erbjöd sig alt emot deras intagande gäst fullgöra en af dessa värdskapets pligter, som den tidens ceremoniella artighet löreskref. I eanning, Carl4, tilltelade bonom mar kisen, ekulle man kunna tro att du och icke jag vore herre till Montsoreau, då man ser dig så ständigt vilja göra les honneurs på stället. Carl af Montsoreau hade aldrig förr hört sådana ord från sin broders mun. Han spratt till, bleknade, vände sig om och stirrade på honom nicd en lång, forskande blick. Men han svarade intet, ehuru han kände inom sig elt stygn al djup smärta, och en dyster stämning herrskade derefter bland sällkapet, ända till dese att de åtekildes.