Aftonbladet – 27 augusti 1863, sida 3

vedra punkten, med bilall ull frin. AR. Don: des motion om en årlig tillökning af 4300 rdr i anslaget till musikaliska akademien, mötte motstånd hos Per Nilsson i Espö, Olof Nisson och Bjerkander, hvilka, under åberopande af hr Strå. les reservation, i hvilken säges, att reservanten omöjligen kan bedöma till hvad gagn detta anslag skull blifea och att akademien dessutom icke gjort någon framställning till K. M:t om tillökning, yrkade afslag å punkten. För bifall voro: Rundbäck, C. A. Larsson, Rosenberg, Hedström och Mengel, hvilken sistnämnde erinrade ståndet om att det för en kort stund sedan höjt anslaget för djurläkare från 2000 till 6000 rdr. Talaren ville just icke säga att det derföre vore konseqvent att nu bifalla anslaget till musikaliska akademien, men lämpligt vore det åtminstone. Ehuru talaren tycker mycket om boskap kunde han likväl ej underlåta att värdera musiken, och bad ståndet betänka att det väl var nyttigt att göra anslag till djurläkare, men det skulle vara hedrande att bifalla anslaget till musikaliska akademien. Punkten godkändes med 37 röster mot 31. R 96:te punkten, om anslag af 15,000 rår till allmänna institutet för döfstumma och blinda, för att dermed bereda underhåll åt frielever, föran!edde ctt skarpt klander af Rosenberg och Mengel m. fl, dels mot direktionen vid nämnde insti: tut — hvilken betecknades såsom oefterrättlig — för det den slösat med byggnadsmedlen och vid den nya byggnadens uppförande gått långt öfver de först begärda anslagen, utan att det ringaste tänka på att tillgodose lärarne vid institutet, hvilka, enligt hvad talarne kände, äro så klent aflönade, att det är en verklig skam för staten. Icke dessmindre synes nu vara meningen att öka dessa lärares göromål. Talarne önskade återremiss på det någon lönförhöjning måtte blifva institutets lärare medgiiven. -Bjerkander, OC. A. Larsson och Matts Persson sökte försvara utskottet dermed, att det saknat ledning för en sådan förhöjning och ansett sig icke kunna uppgöra en lönereglering för institutets lärare; så till sägandes, på rak arm; dock hade de ingenting emot en återremiss. Punkten återremitterades. Vi återkomma till en redogörelse för diskussionen i denna fråga. PE LÖRDAGENS AFTONPLENUM. Ridderskapet och adcin. Vi meddela här generallirektören Huss anförande under-diskussionen om anslag till ofentlija föreläsningars hällandei hufvudstaden. Hr Huss yttrade: Oaktadt statsutskottet afstyrkt hr Lemchens motion om anslag, sager jag mig friheten att, då jag tror. mig funnit de af utskottet anförda grunder för detia afstyrkande vara föga tilsfredsställande, föreslå ridderskapet och adeln att fatta ett motsatt beslut, så mycket hellre som flera ledamöter af utskottet reserverat sg not det med, om jag ej blifvit illa underrättad, endast en rösts pluralitet fattade beslutet. På förhand får jag bedja ridderskapet och adeln om öfverseende, om jag för enstund upptager en dyrbar tid med denna fråga, men jag anser mig för sakens vigts skull böra först framlögga de motiver, som ligga till grund för det yrkande jag ernar göra. Ått Sverges hufvudstad, i motsats mot de flesta öfriga mera betydande europeiska hufvudstäder, saknar en institution, derifrån allmän vetenskap: lig bildning, i form af oftentliga föreläsningar i populär form, kan spridas bland. en större allmännhet, har länge af hvarje sann fosterlandsvän djupt beklagats; flera röster hafva ock under sednast förflutna riksmöten höjt sig med förslager till denna brists afhjelpande. Att ett lands hufvudstad utöfvar en vigtig, både god och dålig, både gagnande och menlig inflytelse på hela landets fultur, på den alimänna bildningen i alla riktningar, är en erfarenhet, som ej kan jäfvas, som är från så många håll konstaterad, alt några bevis för dess sanning ej lära behöfva anföras. Ett lands hufvudstad är nemligen den medelpunkt, från hvilken regeripgsmaktens bud utgå, uti hvilken en stor del af statens embetsmannakår praktiskt skall utbildas; är ock den härd, från hvilken publicitetens förnämsta. organer sprida sina läror; den är, åtminstone med få undantag, hufvudsättet för vetenskaper och konster, för handel och industri, såsom ock för det s. k. finare umgängesilifvet. Men låtom oss härjemte ej blunda för en hufvudstads skuggsidor, utan skynda att medgifva att uti hvarje större hufvudstad äro lyx och öfverflöd, utsväfningar och brott hvardagliga gäster samt att på intet ställe af ett land framträda motsatserna mellan rikedom och fattigdom, bildning och råhet, så bjert som uti hufvudstäder med någon mera betydande. befolkning Ar Sverges hufvudstad uti dessa hänseenden olik öfriga hufvudstäder? Man har velat påstå att Stockholm skulle stå lägre uti åtskilliga riktningar än sina gelikar uti andra länder; att det hade en hufvudstads alla dåliga sidor, men föga af de goda samt att till följd häraf dess inflytande på hela fäderneslandet snarare skall vara skadligt än gagneligt. Ett dylikt antagande har man till och med sökt leda i bevis medelst statistiska sifferberäkningar. Som det ej ör till ämnet denna gång att ingå uti granskning af de åberopade siffrornas riktighet eller af de från dem dragna slutsatsernas giltighet, må det vara nog att jag, på grund af egna iukttagelser, jemförda med andras, uttalar den öfvertygelse att dessa siffror tarfva att betydligt sofras, samt att de efter skedd sofring med all säkeshet skola utvisa att Sverges huvudstad snarare står bättre och ej simre än andra hufvudstäder just uti de punkter, i hvilka man, jag antager af skeft upptattad fosterlandskänsla, sökt nedsätta den. Min åsigt är att Stockholm, lika med öfriga hufvudstäder, jemförelsevis ej mer, ej mindre, utöfvar ett i vissa hänseenden fördelaktigt, i andra skadligt inflytande på hela landet och är denna åsigt sann, måste deraf följa, att jag anser det så väl för det allmännas, än statens sida, som från hvarje enskild sann fosterlandsväns, vara en oafvislig pligt att söka verka till det mål att det skadliga inflytandet blir så ringa som möjligt och det fördelaktiga deremot det högsta möjliga. Detta mål är högt och af den djupa betydelse att det allmänna ej bör rygga tillbaka för någon uppoftring, huru betydande den tin må blitva, för att nå det eller närma sig detsamma. Många äro visst de faktorer hvilka härför måste as i verksamhet; den förnämsta, utan hvilken alla öfriga blifva otillräckliga, overksamma, är dock spridande af upplysning; upplysning i religion ; uppsning i vetenskaper och vetenskapers tillämpning på det allmänna lifvet, på den allmänna bildningen. Inom vår hufvudstad har under sednare och sednaste tider mycket blifvit åtgjordt för spri dande af upplysning i religionens sanningar; folkskolor och elementarläroverk hafva med hänsyn härtill blifvit i flera hänseenden reorganiserade; förslag blifvit utarbetade till själavårdens ändamålsenliga ordnande; enskilda föreningar verka kraftigt för spridandet af de heliga böckerna och af andra för det religiösa sinnets väckande och befästande lämpliga skrifter. Men, hvad har under sednare uder i hufvudstaden bli: vit åtgjordt för spridande bland dess befolkning af högre upplysning om vetenskapernas vidsträckta verld, för att 1 hela landets intresse förädla hufvudstadens bildning, eller för aut nom densamma söka åstadkomma samband melan vetenskapen och det allmänna lifvet? Med blygsel måste fosterlandsvännen gifva föga tillredsställande svar på dessa frågor. väl finnas nom hufvudstaden åtskilliga undervisningsantalter för vissa vetenskapers tillämpning, men lessa, såsom tillgängliga endast för vissa katesorier, kunna ej utöfva något inflytande på en irre allmänhet. Det anda tillfölle för dan wat La PN