Aftonbladet – 21 augusti 1863, sida 3

annans förslag, icke emedan hr Nordströms åzeigter äro oriktiga — längt derifrån! — utan emedan de också af honom framställas med anspråk på att vara absolut riktiga. År detta förbållaudet, så mycket värre då för presteståndet! Ty någonting i alla afscenden sämre, än att ej antaga ett nyttigt slag, endast derföre att förslagsställaren sjelf öppet visar sig vara öfvertygad om dugligheten deraf, kon man icke tänka sig. De, som så handla, sätta uppenbart rätt och sanning i andra rummet, de kunna ej förstå hvad en öfvertygelse vill säga, huru den förbinder och hvad rätt den har. Klandret måste alltså här ovilkorligen drabba de högvördige, icke hr Nordström, som tvärtom under sådana förhållanden icke blott har rätt, men också skyldighet att hälla på sin mening, hvarföre han borde erkännas och understödjas af alla krafter. Pennritaren yttrar, att hr Nordströms häftighet hindrar honom att beherrska presteståndet. Men hr Carlson, hvilken skildras såsom hr Nordströms karaktersmotsats, alltid afmätt, lugn och beräknande, har ju icke heller kunnat beherrska presteständet, ity att han, enligt hvad pennritningarne berätta, ehuru segervinnare i diskussionen, likväl ofta förlorat vid voteringen. Häraf måste inses att det icke har sig så lätt att beherrska prester. För öfrigt gitves det icke mera än ett naturligt och hederligt sätt att herrska inom en representantförsamling, och det består i uttalandet af riktiga åsigter; bjelper detta icke, så är församlingen ohjeiplig. Vill alltså hr Nordström å sin sida ej låta sig, på ett onaturligt och för honom mindre hedrande sätt, beherrskas af sina högvördige ståndskamrater, återstår för honom rimligtvis ingeniing annat än atti viss mening stå ensam i ståndet. Alla dessa förhållanden, med anledning af hvilka vi gjort våra anmärkningar, borde hafva fört pennritaren, ifall han observerat och tänkt sjelfständigt och opartiskt, till den uppfattbingen, att bakom hr Nordströms hällning mäste ligga någonting ennat och mera än eovishet, sjelibelåtenhet och häftighet. Då han tillerkände honom rättsinne, mod och utmärkta iosigter, borde han bafva betänkt om icke envisheten också är nära förbunden med stark pligtkänsla, sjelfbelåtenheten med öfvertygelsens styrka och lif, häftigheten med intresset för det rätta, den isolerade ställnipgen med sjelfständigheten hos en man, som är för stolt att vädja till nåson annan domare än den hemliga rösten i eget inre. I stäliet för en blank silhuett, skulle teckningen då blifvit ett verkligt portratt, återgifvit en sann karakter, en individualitet, som utan tvifvel är i hög grad egendomlig. Och hvarföre skulle den ej tå vara det? Om hr Carlsons afmätta natur illåter honom att alltid visa eig lugn, är det lika naturligt att hr Nordströms eldiga .emperament måste betinga ett annorlunda uppträdande. Vi ville se huru pass lugn pennritaren sjelf skulle förbli bland de nögvördige! Men också vi hafva, flera än en sång, hört hr Nordström under diskussionen och funnit hans anförande icke blott lifligt och sakrikt, utan ofta vältaligt och glänsanle, alliid i hög grad logiskt bindande. Vi iafva också hört flera än en samtalsvis nedgifva, att hr Nordströms uppträdande i oresteständet varit inflytelserikt, att han der orutit många gamla skrankor och mången bång hindrat fattandet af eit omoget beslut. Också i de fall, då hans förslag skjutits åt sidan för vågot annat Cmodifieradit, torde nycket af honom återfinnas under den molifierade formen. Bekant borde vara, att ir Nordström är en af våra verksammaste ffrentliga män, att hen, utom sina veten skapliga arbeten, omedelbart ingripit i en nängd de vigticaste förhållanden, såsom rela bankorganisationen, i finansväsendet, len politiska och nationella rätten, kommuvallagstiftniogen m. m., en så omfattande och praktisk verksamhet, att icke mången orde kunna derutinnan mäta sig med hoiom, Att, såsom pennritaren, det oaktadt ra, att hr Nordströms Ssiörsta förtjenstt igger i hans tmod, kan väl omöjligt kalas en Siräffandet karakteristik, då den värtom vittnar antingen om en mycket stor ;kuovighet eller en ännu större tanklöshet. den pennritaren gär i det hela ej utom det ifna porträttet. Dertill hörde nu äfven den usen gånger upprepade frasen, att Nordtröm, i likhet med Hvasser, var liberal på stra siden om Bottniska viken, men stod ram som konservativ när han hunnit öjverlytta till den vestra. Sammanställningen ned Hvasser är en ren löjlighet, enär proessor Hvasser i tal som i skrift alltid uttaade en flammande dyrkan af ryskå czaräldets Ymission?; men Nordström deremot ir, såsom penpvritaren sjelf anmärker — en f de modifikationer som inträffade fakta ndtligen gjort af nöden — innerligt tillifven Finland4, på samma gång som Sen fsvoren fiende till czarväldet. Och huru nånga gånger har ej Nordström förut blifit kallad ryss? Deraf ser man huru påtliga de gångbara porträtterna kunna vara! vad beträffar graden af hr Nordströms onservatism, bevisar åtminstone bans ställing i presteståndet, att många i Sverge ida och uppfödda äro vida konservativare n den från Finland inflyttade ståndsledanoten, likasom hans förtjenster om kommualreformen, hvilken bäst betryggar repre-! entationsreformen, visar att han faktiskt örstått arbeta tidens behof i händerna. Att an i personligt afseende stått ensam, åt lla håll förmått fulit bevara sin esjelfstänighet, är en vacker sällsyntbet i värt riks-; agsväsende, så rikt på kotteri-politik : varje slags sidoinflyteise. Det är ej vår mening att påstå, att hr ordström är ofelbar eller utan fel, om vi ckså anse en sådan man ha råd att hafva ), som stundom ensam kan vara så god om ett utskott elle Men vi