Aftonbladet – 21 augusti 1863, sida 2

han om sin häst och skyndade med alla sina följeslagare framåt samma väg, som vagnen förut hade tagit. Under den tid, som förflöt medan dessa tilldragelser egde rum, hade viidsvinet, följande den väg, som jägaren Gondrin förutsagt, fortsatt sitt lopp ned till floden utan att stanna eller vända sig om, oaktadt hundarne under vildt skall följde det tätt i spåren, tilldess invid qvarnen en arg blodhund högg sig fast i dess bakben, men erhöll tillbaka af vildsvinets skarpa betar ett sår, som sträckte honom döende till marken. Denna lilla strid uppehöll dock ej det jagade djuret i sitt lopp för merän ett ögonblick; det syntes deraf endast blifva något förvirradt och tog af litet tidigare, än som kanske eljest skett, ifrån den väg det dittills hade följt. Det kastade sig åt sidan, nästan som en hare brukar göra när han söker leda hundarne på villospär, och flydde n uti ett smalt pass till höger, hvarefter agten drog sig ett långt stycke från den plats, der den hade börjat, tilldess vildsviret slutligen var kommet till den vid ber et slutande dalen, från hvilken icke fanns någon utgång och hvarest det följaktligen olef tvunget att stanna och afbda sina föröljare. Den väg, som vildsvinet sålunda tog, örde de flesta af jägarne och bland dem len unge markisen af Montsoreau och abp6a af Boisguerin in uti en trakt, hvarifrån jen andra sidan af dalen icke kunde synas; och deras egen ifver, de många hundarnas skällande samt jägarnes rop och hojtande nindrade dem att höra de skott, som hade ådragit sig Carls uppmärksamhet. Då marisen och abben anlände till bergets fot, unno de det stolta vildbrådet redan bragt I det yttersta af hundarna, men modigt örsvarande sig emot dessa sina fiender. Två af dem lågo redan vid dess fötter. prattlande i sitt blod, och markisen skynlade fram för att göra ett slut på striden å fort som möjligt.