Aftonbladet – 20 augusti 1863, sida 3

Saorkarten inför statsutskottet. Hvem tycker väl om suräpplen och stenpäron? Hvem sätter icke mera värde på ett aromatiskt Grafensteiner, en kryddaktig renett eller ett pärcn, som liksom smälter i munnen? Det är ju således ganska ureäktigt, jag hade nära sagt naturligt, att den, som på hösten vill skaffa sig sitt lilla vinterförråd af frukt, önskar att få god frukt: ja det skulle till och med ej förvåna mig, om någon önskade skaffa sig frukt af chka hållbarhet och sådan, som blefve ätbar under olika tider. Om man nu för att göra detta uppköp besöker Stockholms fruktbodar, Munkbron, hamnarne och Hötorget m. m., småstädernas salutorg icke förglömmandes, eå bjuder man på renetter, grafeusteiner, kalviller, pommeruecher, jernäpplen, bolläpplen, vinterpäron, emörpäron, rådigfrunspäron 0. s. v. till etörsta delen namn, skakade ur ärmen för ullfältet. Moan bar fått namn på en god frukost och frågar efter den — jaha! den fions?. Man har gifvit okt på rodnaden, på strimmorna, på formen och söker — jaha! allt finns. Man smakar till och med och — grinar; gör ingenting! frukten ligger till sig. Slutligen gör man sitt köp, bevarar sin frukt väl, sveper till och med in hvarje äpple i en bit af rågot veckobiad, Bom skall vara mycket konser verande; men ingenting hjelper; den rara vinterfrukten ruttnar redan i November och hvad som återsiår efter jul är till största delen surkert. Fruktköp lyckas visserligen bättre, om man kan få frukt från någon af de få väl ordnade trädgårdarne, men jag bar stark an ledning förmoda, att jag här ofvan nedskrifvit de allra flesta iruktköpares historia; och hvad blir väl följden af dessa små missöden? Jo, att man nästa är, om möjligt, reqvirerar sin frukt från Tyskland. cke i minsta mån bättre lottad är den. som vill anlägga eller förbättra en trådgård. Osäkerheten och villervallan i namntillämpning är så så stor, att icke ens namnen gratenstelner och melonäpplen öfverallt i verge beteckna samma fruktsorter, och en hel mängd fruktnamn äro rent af hemma gjorda och räcka ej utom trädgårdsstängseln. Försöken att fylla sin trädgård med säkra och goda evetska fruktträd äro derföre alltid förenade med stora vanskligheter. Följden höraf är den, att man vanligen reqvirerar sina träd från Tyskland. Men äfven då råkar man illa ut. Man skoffer sic en trädkatalog, läser der namnen på en hop fruktsorter, franska, belgiska, engelska o. 8. v. alla riktbärande och wundersehön? naturligtvis — på sina hemorter; man reqvirerar, planterar och för sig en hel hop träd, som antingen snart dö ut eller ej få nöjaktigt utbildade frukter under Sverges kallare sol. Importen af friska frukter och bär upp gick också 1861 till 55,700 (utum 347, 946 apelsiner) samt af friska träd till ett angifvet (troligen för litet) värde af 33,637 rdr rmt. Största delen af dessa frukter och träd torde väl böra anses som onödiga im portvaror, om vi skötte oss Bom vi borde. Näst vår svenska norraktiga förkärlek för allt utländskt, är dock vår djupa okunnighet om våra egna frukttillgåvgar närmaste orsaken till värt beroende af utlänningen i det:a afseende. Förattinågon mån skingra denna okunvighei, hat en enskild motionär Sanda innevaran e riksdag föreslagit, att ständerna skulle för en gång anslå 4000 rdr till understöd för utgifvande af en pomologisk handbok?, uti hvilken de bästa i Sverge odlade frukter skulle framställas i färgtryck samt under sina räta namn beskrifvas i afseende på hållbarhet och användning; hvarjemte trädens härdighet, frukt-!