Aftonbladet – 19 augusti 1863, sida 2

STUOCEHOLM den 19 Aug. Förstärkta bevillningsulskottet börjar i norgon siaa voteringar rörande tulltaxan. Je ha denna gång en större betydelse än. ranligt, ty det gäller icke nu, såsom tillörene under en följd af riksdagar, huruvida tt större eller mindre steg framåt skall utagas. Det gäller tvertom huruvida rikets tänder skola fatta beslut, som antyda att le önska en återgång från ett system, under vilket de svenska näringarne nått en förut känd grad af utveckling och blomstring, och genom hvars fullföljande vi hållit någorlunda jemna steg med den utveckling i råga om handelslagstiftningen, som pågår . hela den civiliserade verlden. I afseende å ifrågasatta modifikationer af nförselstariffen lönar det sig för ögonblicset icke mycket att tala om de jemförelsevis obetydliga reformer i den friare handelslagstiftningens riktning, hvilka blifvit afbevillningsutskottet ifrågasatta och i allmänhet endast at borgareståndet biträdda. Detvore visserligen icke någon ovigtig sak om man kunde få från tariffen utmönstrade en mängd artiklar, hvilka itullafgifter inbringa så föga att det icke blott är den mest uppenbara misshushållning, utan rent af en löjlighet att för dessa obetydliga afgifters utbekommande betunga trafiken med alla de besvär och omgångar. som förtullning och tullkontroller erfordra. Men må gerna denna anomali ännu några år qverstå, om så nödvändigt skall vara, och må vi såsom ursäkt för det löjliga deri gerna åberopa denna mycket omtalade franska traktat, som spelat en så ledsam roll vid tullfrågans behandling under denna riksdag. Vida större betydelse har frågan om lifsmedelstullarne. Det är genom besluten i afseende på dem, som ständerna i sjelfva verket skola för sin del afgörz om vi skola bryta med ett under en följd af år med framgång tillämpadt system, med de äsigter som omfattats af den i ekonomiska frågor mest upplysta regering landet på länge, om ens någonsin, egt, och med hela tidsriktningen i afseende på handelsoch tulllagstiftning. Sverge far haft äran att ha varit en bland de stater, eom icke sist följde den impuls, som gafs genom de engelska spanomålslagornes upphäfvande. Men i olikhet med vad som inträffat vid många andra tillfällen då man här i landet inslagit nya banor, har man vid tullreformens genomtörande hos oss gått tillväga med den största varsamhet. Detta har härrört till en del från motståndskrafternas betydenhet och seghet, men också från en känsla af billighet och rättvisa, som icke velat våldsamt rubba förhållanden, hvilka alstrats genom statens egen lagstiftning. Följden häraf har blifvit, å ena sidan, att de prohibitiva och protektionistiska intressena, om de än envist protesterat mot hvarje förändring, likväl icke kunnat finna någon anledning att klaga öfver följderna af de genomförda reformerna; men å andra sidan också, att många andra länder, som vida sednare än Sverge började i förevarande hänseende gifva vika för tidsriktningen, på den sista tiden, sedan de en gäng börjat reformera sin tullagstiftning, gått långt förbi oss på reformernas bana. Det är icke, eller det borde åtminstone icke vara obekant för dem som skola i detta ämne lagstifta, att för närvarande i alla länder gör sig gällande en tendens till underlättande af varubytena nationerna emellan. Till och med i det land, hvarest under egendomliga och exceptionella förhållanden de prohibitiva i. tressena vunno en makt och ett inflytande, som de knappast på något annat ställe egt — i sjelfva Frankrike — har styrelsen sett sig föranlåten att grunda alla nyare handelsoch sjöfartsfördrag med andra stater på en långt utsträckt tillämpning af ett friare handelssystem. Och det är just i en sådan tidpunkt; det är just då öfvertygelsen om det friare varubytets fördelar börjat att från statsekono merna, hos hvilka den länge varit axiomatisk, öfvergå till det allmänna folkmedvetandet och vinna tillämpning i snart sagdt alla civiliserade länder, det är nästan ome delbart efter det en kongress af de tre skandinaviska rikenas mest upplysta och i dylika ämnen mest insigtsfulla män uttalat sig för en lika och fri tullagstiftning i dessa ri ken — det är i en sådan tidpunkt som Sverges ständer skulle gilva dementi åt föregående riksdagars och åt regeringens åtgöranden i fråga om tullagstiftningeo! Vi veta väl att, efter den utgårg som valen till förstärkta bevillningsutskottet erhöll på riddarhuset och i betraktande af den kortsynthet, som i dessa ämnen ännu är rå dande inom bondeståndet, ett dylikt bedröfligt resuitat är att befara. Vi ense oss likväl icke böra underlåta att omförmäla, att ett af de vigtigaste argumenter, som anförts af dem, hvilka önska en reaktion i vår tulllagstiftning, numera helt och hället förlorat sin giltighet. Det är, såsom man väl vet, förnämligast jordbruksintresset, som hos oss höjt ropet på 8. k. skydd. Vi vilja icke nu upprepa vad vi mängfaldiga gänger yttrat om orimligheten af detta yrkande på s ydd för den näring, som numera sjelf arbetar för utlandet och således med afseende å priset på sina alster står i direkt beroende af ställ ningen på verldsmarknaden. Vi vilja endast erinra derom, att mot dessa och andra argumenter alltid genmälts från den protektionistiska sidan, att vi icke böra mottaga utlandets produkter tullfritt, så länge andra länder icke beviljat oss reciprocitet. Isynnerhet har man icke tröttnat att påpeka det förhållande, att i vårt grannrike Danmark