Aftonbladet – 18 augusti 1863, sida 2

STOCKHOLM den 18 Aug. Preussen och furstokonferensen. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 12 Augusti. Att de sorgliga följderna af vår regerings beklagansvärda politik så snart skulle yttra sig, hvad förbundsretormfrågans begagnande af Österrike beträffar, har här väckt öfverraskning till och med i det liberala lägret, der man likväl redan länge ej blott förutsett, utan förutsagt följderna i och för sg. Inom regeringskretsarna äro bestörtningen och rådlösheten allmänna i anledning af österrikiska kejsarens uppmaning till en furstekonferens. Man förebrår i dessa kretsar österrikarne för illojalitet, emedan de genom sitt förfarande i viss mån öfverrum,lat oss. Detta är ej att undra på. Ju svagare och haltlösare en regering är, desto mera skall hon söka välta på andra de förebråelser, hon har ali göra sig sjelf. Inom det liberala partiet är man hos oss naturligtvis långt ifrån att instämma i det öppna eler hemliga knotet mot Österrike. Österrike gör just hvad dess klokhet och intresse bjuda det, och hvartill det finner ett kanske aldrig återkommande tillfälle i Preussens nuvarande vanmakt och ötvergifvenhet. 1 alla fallligger ju också i dess förfarande åtminstone ett klart erkännande af den nuvarande förbundsförfattningens fullkomliga otillräcklighet, Slutligen vore det ett stort misstag att tro, att de liberala i Preussen skulle skjuta från sig det goda, derföre att det kommer från Österrike. Tvärtom mottaga våra li berala med glädje hvarje reform af förbundet, den må komma hvarifrån som helst, och det är kanske en god följd af vår puvarande ställning, att ännu en gång en klar insigt om att ingenting godt, utan blott skam och förödmjukelse kan tillskyndas landet af den Bismarckska junkerministåren, genomlöper alla klasser af vår befolkning. De förhoppningar, man nu sätter till Österrike, äro väl också ingalunda öfverdrifna. Enligt dess beteende hittills måste man nä stan antaga, ait dess afsigter mera skola gälla dess egna än de tyska intressena. Om den preussiska regeringen undanbedt sig att deltaga i furstesongressen, få kan det på sin höjd bott så till vida väcka förvåning, som sammankomsten i Gastein gaf anled ning att f.rmoda, att de båda monarkerna voro till det yttre ensei detta afseende. För resten var det alternativ, Preussen hade att välja på, lika sorgligt å ömse sidor. Antingen skulle det begifra sig till Frankfurt och bredvid Österrike på konferensen spela. i bästa fall, en roll af tredje eller fjerde rangen, då det, ifall några temligen goda resultater erhöllos, skulle afstå förtjensten ät Österrike, men i motsatt fall bli syndabocs; eller skulle det uteblifva och låta nöja sig med att de vigtigaste frågor förhandlades dess åtgärd förutan, samt till på köpet skörda spott och spe från alla håll i rågadt mått. Huru måste väl i en sådan ställning den man vara till mods som störtat Preussen från den höjd, hvarpå det stod för tre år sedan, ned i den nuvarande aferunden, huru måste han vara till mods denne minister von Bismarck, då han betänker, att han med ett förfärligt bestraffadt öfvermod ännu vid detta års början ville utvisa Österrike ur Tyskland? Hvilka frågor! Mannen är väl derao i siva affärer. Han har köpt ett kort välde åt sitt parti för landets förödmjukelse. Denne hr von Bismarck motiverar Preussens uteblifvande från furstemötet i Frankfurt med inkastet, att en konferens af saxkunniga män mäste förutgå, innan furstarne besluta förbundsreformen! Härmed skall Preussens cbenägenhet och motvilja för alla reformer, vare sig i eget land eller i Tyskland, öfverskylas. Då är det bättre ochbeämere för junkrarna att genomdrifra poirder i Preussen än att reformera det tyska fäderneslandet. Den enda reform, man här tänker på, är militärreorganisationen, och den försiggår mot landets vilja och för penniagmedel som representantkammaren uttryckligen förvägrat! Förbundsreformfrågan är ej den enda, som på de sednare dagarne ånyo ländt vår mivistår till skam. Ett lika påtagligt, i viss mening ännu mera eklatant, nederlag har regeringen lidit genom den strid, hvari kultusministern von Mähler ligger med det härvarande universitetets rektor och senat. Förhållandet är i korthet följande: professor von Holtzendorft erhåller of kultusministern en varning, derföre att han deltagit i en politisk församling. Häremot protestera universitetetets rektor och senat, och hr von Mihler vägrar kort och godt att mottaga denna protest. Den intöres i Staatsanzeiger. — Till följd deraf yrka rektor och senat, att deras påminnelser äfven skola publiceras. Detta vägrar ministern, väl vetande, att hvar och en, som läser handlingarna, skall inse, att rätten tydligen är på hans motståndares sida. Rektor, doktor Beseler, har nu framlagt alla handlingarna i universitetets läsrum, på det docenterna må kunna taga kännedom om dem, och på fyra dagar har hela korrespon: densen blifvit införd i ella inhemska tidaingar. Sannolikt föreställde sig ministern von Mähler, att tidningarna icke skulle våga aftrycka handlingarna. Läser man universitetets påminnelser, så finner man dem i deras lugna och atmätta affattning af så stor verkan och så högst besvärliga för ministern, att det är lätt begripligt, att hr von Mähler helt och hållet förlorar fattningen. Han har både skam och BENT TNT RENA EAST BE TR SEDETT ed RE SETT OAYIEN 47 OEEEA RR A ke Ls fer on a Le br FR för FR oskiljaktiga från dem, som före oss bebodde Villa-Maria !? Clemencia skyndade nu att underrätta sin