Aftonbladet – 10 augusti 1863, sida 2

anti mot förnyandet af de tilltag, som förorsakat kriget. Då den fredliga agitationen började i Wearschau, infördes en artikel i Monitören för den 27 April, för att undan rödja föreställningen att franska regeringen uppmuntrat förhoppningar, som hon ej kunde illfredsställa, och vid detta tillfälle medgaf också kabinettet i Petersburg att denna förklaring af Frankrike gjort det en stor tjenst. Det var äfven franska regeringen som förmådde kabinettet i Turin att indraga den polska skola i Genua, hvilken ryska regeringen betraktade såsom en plantekola för insurgentofficerare; och det var samma recering som sedermera var orsaken till att de polska konspiratörerna i Paris blefvo hej dade. Ryska regeringen är således i intet fall berättigad att tillskrifva Frankrike den nsurrektion, som några veckor derefter utbröt. I de franska kamrarne framställdes kejsarens kloka och moderata politik af regerinoens enda organ, hr Billault. Hvad de kriiska artiklarne i den franska presseu beträffar, så är franska regeringen icke mera ansvarig för dem, ja mycket mindre än den ryska regeriogen för dylika i Peterburgslidningarne. Långt ifrån att ryska regerinen har några skäl till förebråelser mot kabinettet i Tuilerierna, anser detta sistnämnda sig så ofta ha gifvit prof på välvilja mot Ryssland, att det är berättizadt att göra anspråk på rättigheten att framställa vänskapliga erioringar samt alt vänta sig, att man skall lyssna till dem. Detvar ej kejsar Napoleon som framkallade eller rädde till iesurrektionen; och polackarne, som ej tycktes fråga efter om den rubbade hans planer, ha iogen rättigbet att föreskrifva för honom när och huru han skall bistå dem, isynrerhet som frågan icke är en blott och bart nationell, utsa en europrisk fråga. Att erkänna polackarne såsom en krigförande makt, med miadre det vore ett förspel till direkt understöd, vore icke till större gagn för dem än erkännandet af noninterventionen hade varit i Italien, såsom några fordrade före 1859 års fälttåg. Frankrike är företrädesvis böjdt för att försöka verkan af diplomatiska underhandlingar samt att uttömma alla föreställningar och råd. Ingentiog bör försummas för att, ?om det är möjligt, undvika krigets olyckor. Då polackarne i Paris klaga öfver den tillbakadragenhet, den kejserliga regeringen iakttager, glömma de att de stora polska familjerna icke togo del i insurrektionen från dess början samt att mången ännu håller sig på afstånd. Om dessa anse afnöden att iakttaga så mycken försigtighet, huru kunna de då förundra sig öfver den försigtighet, som så många mäktiga skäl pålägga fransmännens kejsare? Om Frankrike uppmanas att göra uppoffringar, är det berättigadt att fråga, om polackarne sjelfva gjort alla de uppoffringar de kunna. Då befolkningen var utan vapen, kunde Europa utan tvifvel se, att den gamla polska tapperheten ej var utdöd; men Europa kan ätven fråga, om polackarne lagt bort den anarki, som blef deras förderf, om de förvärfvat en anda af enighet och samdrägt samt om de äro i stånd att bilda en nation, tillräckligt stark och klok, för att bli ett element till varaktig fred. De enhälliga manifestationerna, hvilka obestridligen hade en nationel karakter, efterträddes till en tid af avitationer, som härflöto från en revolutionär och partiartad källa. Men rättvisan fordrar dock att erkänna, alt ins: rrektionen hastigt afskuddade dessa inflytelser och ådagalagt en så stor ihärdighet och moderation, att de stora makt rna ej kunde vägra henne sin mest allvarliga uppmärksamhet. ÅA andra sidan misstog sig ryska regerin gen i rörelsens uppskattande; den vari hennes tanke blott en emexle af upproriska undersåter och skulle dämpas på åtta dagar. Veckor och månader ha förflutit och emeuten har växt ut till en insurrektion. Det onda är nu så stort, att det sätter grannstaternas lugn i fara, och detta är ett abnormt tillstånd, som i ke kan fortfara längre. Författaren yttrar sig härefter om det sätt, hvarpå Ryssland försökt regera den polska befolkningen, hvilket sätt ej är tidsenligt. Detta ådagalägges, icke af öfverdrifna tidningsberättelser, utan af officiella handlinogar. Man kunde till en början ha antagit, alt de barbariska dåd, som blifvit begångna. vore att tillskrifva en militärbefälhafvares öfverdrifna nit; men som de föreställningar, hvilka i detia hänseende gjorts hos ryska regeringen, icke haft någon förändring till följd, måste ansvaret, huru sorgligt det än är att tro det, kastas på kejsar Alexander sjelf. Ryssland borde ej ha glömt till hvil ka ytterliga åtgärder konungen af Neapel Ferdinand II tvingade vestmakterna, då han missaktade deras föreställningar och fortfor med en framfart, som civilisationen förkastar. Det behöfver knappt tilläggas att Frankrike, som beskyddar katolicismen vid le indo-kinesiska hofven, icke kan lugnt åse polska biskopars och presters landsförvisning och afrättnipg. Öm man tänker på len afskyvärda behandling, qvinnor ha blifvit underkastade, de pris, som satts på insurgenternas hufvuden, och den allmänna plundringen, kan man förundra sig öfver. utt de tre stormakternas noter kunde bli så hofsamma; men det är omöjligt att ej käna sig Ö verraskad af tonen i svaret, hvil ket kastade hela skulden på vesterlandet. ifter Rysslands tilltag mot tarkarne år 1850 voro Frankrike och ilagland till en början slott simpla åskådare, till dess affären i Sikosmos ua EET Pr INSER BR ERE ESR DTKRATTNRE ROR RAR af menniskor som sällan trättas i Spanien, men som dock finnas der. Han var liflig, men ytlig, häftig, men icke uthållig. Hans