Aftonbladet – 10 augusti 1863, sida 2

Vi omtalade för några dagar sedan den märkliga broschyr Kejsaren, Polen oeh Europa, som utkommit i Paris, och som var utsänd af högsta vederbörande, för att känna sig före och förbereda stämningen för kommande åtgärder. Times korrespondent i Paris lemnar följande redogörelse för denna broschyr: Författaren börjar med att framhålla den polska frågans stora betydenhet och antyder de oerhörda olägenheters, som både vänner och fiender förutse skola bli följden af densamma, och likasom Polens underkufvande under det sista århundradet stört den politiska veriden, likaså skall Polens återupprättande inverka på nästan alla europeiska staters existens. an försvarar den kejserliga regeriogen för politiska partiers förebräelser, för det hon icke genast skyndar till dess bistånd. Intet af dessa partier är berältigadt att göra dylika förebråelser. Restaurationen godkände 1815 års fördrag; orleanisterna öfvergäåfvo Polen, trots sina ofta förnyade löften om motsatsen, och republikanerna från år 1794 så väl som från 1848 förtiga allt hvad polackerne anklagat dem för — nemligen att på samma gång de uppställa storståtliga programer, handla de likt dem, hvilka slita dessa i stycken. Ingen är berättigad att säga, ati kej ar Napoleon II icke skall göra någontiog för Polen. Han skall handla, men han skall göra det på sin egen tid och på sitt eget sätt. Frågans särskilda svårighet består deruti, att some Polen blifvit deladt af stormakterna, äfventyrar den eller de makter, som ville försvara det, en koalition; och hvad beträffar alt använda revolutioner dertill, har kejsaren gjort alltför mycket till ordningens tromma, att han skulle kunna taga sin tillllykt till dylika mått och steg, huru dyrbar Polens sak än må vara för hans personliga känslor. Han har alltid visat den störst undfallenhet för Rysslawl, såsow man af hans bemödanden att bringa czaren till förnuft från Januari 1853 til Februari 1854. Han kunde ha satt Ryssland i allvarsam förlägenhet och tagit Sebastopol förr, om han uppmuntrat polackarne att resa sig under kriget på Krim. Tvärtom var hans önskan att göra Ryssland så liten skada som möj ligt, blott tillräckligt stor skada att förmå det lyssna till freden, emedan han önskade förnya sin alliance med Ryssland, i samma ögonblick orsaken till missämja försvann. Men i denna punkt glömmer författaren, att om polackarne ej uppmuntrades till insurrektion år 1854, var det för att icke under sådana tider väcka ovilja hos Österrike och Preussen. Samma undfallenhet visades ryssarne af Frankrike under kongressen i Paris, och kejsarens instruktioner till hans ombud innehöllo att han skulle inskränka sig till att erhålia ea nätt och jemnt onndgänglig gaoe ORÖRT LIA UR KEEL LNNERTRTE