Aftonbladet – 10 augusti 1863, sida 2

dessa sympatier. Hvad Palmerston vill, det vill, om jag så får säga, med eller mot sin vilja, också England och aldrig har en minister varit mäktigare än han. Att England ständigt bereder sig på krig, är endast för att kunna bevara freden. Detta sätt att gå tillväga kostar mindre, och Englands politik är en alltför utpräglad dyr kan af guldkalfven att det skulle kasta ut en euda penny utan motsvarande materiel valuta. Det är förgäfves, att man inbillar sig det England gått för långt i sina föreställningar mot Ryssland för att anse sig värdigt att vika tillbaka för ett högdraget svar af denna makt. Det skail nog göra det hellre än att förlora ett enda af de kära pund, som enligt dess politik uppehåller jemnvigten staterna emellan. Eogland har i dessa dagar förlorat en af sina mest aktningsvärda och i utlandet kända politiska personligheter, nemligen lord Normanby, hvilken sistlidne onsdag afled i en ålder af 67 år. Lord Normanby representerade England i Paris under 1848 års revolution, och har äfven under någon tid varit vicekonung på Irland, der man om honom yttrade, att han var den bäste engelsman, som Irland känt. Nyligen bar i London, under titel: ÅA Norsemans views of Britain and the British utkommit ett arbete, hvilket jag anser mig böra omnämna, hufvudsakligen emedan det har till författare ea nordbo, nemligen norrmanhen A. O. Vinje, hvilken hemma i Norge gjort sig känd för en stor kärlek till ett eget halft fornnorskt idiom, så att man till och med om honom sagt, att han skrifver ett språk, som ingen mer än han sjelf kan skrifva och endast få förstå. Hr Vinje har emellertid denna gång skrifvit på en gelska och i sitt till professor Welbaven i Christiania dedicerade arbete meddelat sina iakttagelser under ett års vistelse i England. Ett par engelska tidningar hafva redan tagit arbetet under upptuktelse, och deröfver får man ej undra, ty hr Vinje har i ett verkligt berserkaraseri huggit in på alla engelska hufvudförhällanden och der är ej mycket som funnit nåd inför hans ögon. Något nytt har väl icke hr Vinje egentligen framkommit med; ty både tyskar och fransmän hafva tillförene sagt ungefär detsamma och med temligen likartade vapen nedsablat engelsmännen. Men hvad stilen beträffar, så gör den onekligen genom en mängd paradoxer, citater, pikanta sammansättningar och bilder boken särdeles lättläst; men detta oaktadt fruktar jag att författaren allt för mycket vill underhålla sina läsare på engelsmännens bekostnad.