Aftonbladet – 5 augusti 1863, sida 2

använd. Vid slatet af en historisk lektion får nemligen en eller annan af de mera skickliga i klassen uppstå och uti ett earmmanhang, under ett slags föreläsning, a handla en större del af lexans innehåll, då kamraterna ega att efter föredragets elut anmärka hvad som af den föredragande kan halva blifvit öfverhoppadt eller oriktigt framstäldt. Erlarenheten har visat, att de åhörande härvid gemenligen följa framställningen med spänd uppmärksamhet och icke uraktlåta att göra sina anmärkningar. Äfven här fåt den föredragande fullständiga sitt afhandlade ämne med alla de muntliga tilllägg, utom läroboken, sotn läraten under lektionen kunnat meddela. En högre grad af dylika öfvingar har inom 5:te och 6:te klasserna utgjorts af utförligare historiska föreläsningar; dem lärjungarne en gång hvarje termin fått uhder lektiönstitnmarna hålla öfver vissa, för en hvar någon tid förut särskildt uppgifna begränsade delar af lärokursen, hvartill de då egt att samla materialier från så många källor som möjligt. Ått lyckas härutitnan har alltid ansetts för en hederssak, hvarföre ock stundom sådang föreläsningar hållits med den verkan att de, ofta nog under en halftimmas tid, i hög grad fängslat såväl kamraternas som sjelfva lärarens uppmärksamhet och med verkligt nöje afhörts. Ifrågavarande, äfven i deklamatoriskt hänseende onekligen ganska nyttiga öfningar hafva alltid betraktats mera såsom eu nöjsam än som en betungande sysselsättning. Ehuru mera sällan kunna likartade öfningar jemväl inom de lägre klasserna ifrågakomma, då t. ex. läraren under en lektion meddelat någon utförligare berättelse öfver en viss historisk händelse, samt en eller annan lärjunge sedan får upprepa hvad hån minnes deraf. Näst årtalen öfverklagas vid historieläsningen de flerfaldiga namnea. Äfven i detta hänseen e har mången läroboksförlattare gjoft sig saker till bristande urskilning. Ej sällan anföras nemligen i stor mängd mindre vigtiga pamn, hvilka utan afsakvad kunnat uteslutas och blott tjena till att förvilla lärjungens öfverlastade minne samt förminska hans uppmärlksamblet på de mera vigtigu. Också har insändaren stundom såsom läfare funnit sig föranlåten att rentaf förbjuda iulärans det af åtskilliga namn. Om behörig inskränkning hbärutinnan jiakttagea, blir äterstående antalet af de historiska namn, som lärjungarne, åtminstone inom de fem lägre klasserna, behöfva känva, icke så öfverdrifvet stort som mången vid första påseendet torde förmoda. Eu par af våra ailmännast begagnade läroböcker. Gamla allmänna historien och Medeltidens historia af J. Ekelund, ehuru äfven de temligen nemnrika, innehålla t. ex. endast 994 namn tillsammans, och antalet kan lämpligen inskränkas, åtminstone till 560. Sistnämnda antal torde icke mycket öfverstiga antalet af de personer en 16 å 17 års yngling till namnet känner bland sin omgifning, och hvilkas namn jhan utan svårighet bär som helst erinrar sig. Om han genomgår ett större läroverk har ban måhända endast der halt 4 till 500 kända kamrater. Likasom vid årtalen kunna jemväl vid namnen flera sätt användas att ioprögla dem i minnet. En of ins. med framgång begagnad utväg har varit att på en särskild lista uppföra alla i läroboken förekommande namn på personer och tidtals använda någon stund af en lektion att fråga: Ilvilken var den eller den personen? Mäånza af lärjungarne hafva sjelfman! åt sig efskrifvit en sådan minneslista. Föröfrigt må äfven i afseende på namn så litet som möjligt en blott och bar minnesläsning ega rum, utan läraren alltid, der tilifället så medgilver, söka göra en historisk personlighet, ätminstone hvarjs mera framstående, så till sägandes personligen känd af sina lärjungar genom biografiska skildringar, anförande af utmärkande karaktersdrag o. 8. v., jo, der sig så göra låter, genom beskrifning på personens utseende, dess klädsel, dess vanur m. m. Ju åskådligare man sålunda kan för lärjungarne framställa en historisk person, desto lättare minnas de densammas samn samt räkna den på sätt och vis till sina närmare bekanta. Sammanhängande härmed är sättet att i allmänhet åskädliggöra historiens vigtigare händelser och utmärkande drag för lärjungarne, medelst mer eller mindre utförliga skildringar. Det är nästan otroligt huru väl de i sitt minne behålla sådana af läraren meddelade skildringar, älven der mycket af sjelfva lexan förglömmes. Emellertid torde det härvid icke vara rådligt att öfverdrifva saken. Stor skilnad är emellan en vigtig bisak och sjelfva bhufvudsaken. Den satsen som åtskilliga påyrka, att den historiska undervisningen i skolans lägsta klasser, ja ända till den femte såsom några vilja, hufvudsakligen eller nästan uteslutande bör be stå uti roande och lärorika berättelser, torde icke vinna godkännande hos många erfarna skollärare. Lärjungarne böra icke blott lära att roa sig, utan äfven att arbeta, och arbetet med lexan bar sin stora betydelse, icke blott från kunskapens och grundlighetens synpunkt, utan ock från sjelfverksamhetens. Lexan må derföre alltid, ända från första början, utgöra grundvalen för undervisnipgen, men deremot bör den, ätminstone inom de lägre klasserna, vara mycket begränsad till sitt omfång. At gifva långa dagliga lexor, på det lärjupgarne må hinna genomgå långa terminskurser, medför hos de flesta mera skadliga än nyttiga följder. Vanligen alstras deraf endast öfveransträngDörren öppnades nu och don Galo visade sig, strålande at glädje och med en ofant