Aftonbladet – 5 augusti 1863, sida 2

än nätt upp det, som man kan lagligen tillförbindas. ENS KSO 0 (Insändt.) Om åen historiska tintsrvisninget. Vid läraremötet i Göteborg förekom äfven något frågan om det sätt, hvurpå un dervisningen i historien borde behandlas inom elementarläroverken, och sedan har, med anledning deraf, en insändare i Aftenbladet meddelat några yttranden i ämnet. Frågan är at synnerlig vigt, enär historien, rätt lärd, icke allenast lemnear ott rikligt bidrag till förökandet af vetandets skäller, utan ock i sin dägliga tillämpning, vid hf vets alla olikartade skiften, kan bibringa de helsosammaste frukter. I betraktande häraf har insändaren, som i hela sin tid med för kärlek omfattat denna vetenskap, och som äfven i afseende på undervisning deri varit i tillfälle att iohemta mångårig erfarenhet, ansett tillständigt att för allmänheten fram bära sina åsigter i ämnet. Hvarje läroämne kan af en skicklig undervisare framställas för lärjungarne på ett sätt, som fängslar deras uppmärksamhet och gör det underhållande för dem; men näppe ligen torde något kunna göras så roande för barnasinnet som historien, denna omvexlingsrika skildring af mensklighetens hela utvecklingsgång, med sina många än upphöjda och hänförande, än förskräck!iga och fasaväckande, än romantiska eller löjliga drag. Att så icke alltid sker, att mången lärjange, i stället för att finna den historiska lektionstimmen nöjsam, anser den motbjudande, är icke läroämnets, utan ofta nog lärarnes fel. Hvad som isynnerhet anföres såsom afskräckande uti historien, är den stora massan af årtal. De i sådant afseende gjorda anmärkningarne torde ock vara ganska välgrundade. Näston alla historiska läroböcker äro nemligen, stundom ufan all urskil ning, öfverlastade med årtal (ja, många äfven med data), hvaribland således naturligtvis måste förekomma ett stort anlaljemförelsevis föga vigtiga. Att nu tvinga lärjungarve, ofta med stor ansträngning, att ioplugga alla dissa i minnet, är ej välbetänkt och medför ingen nytta, snarare verklig skada. Vanliga följden är blott, att de mångfaldiga kronologiska uppgifterna sedan alltför lätt sammanblandas i det öfverlastade minnet; ja, om en lärjunge också aldrig så väl kunnat sina 20 å 30 årtal uti hvarje historisk lexa, kan man vara temligen öfvertygad om att han en eller annan vecka derefter åter glömt de flesta. Måhända skulle äfven mången, i sitt ämne för öfrigt myc ket kunnig och förfaren lärare sjelf stå sig ganska slätt uti en historisk examen, hvari man med flit framsökte ock förhörde honom uti alla mindre maktpåliggande kronologiska uppgifter. Emeliertid fortfar kronologien onekligen att utgöra en hufvudsaklig grundval för all historisk kunskap och får således ingalunda åsidosättas; men den bör likväl vid barnaundervisaingen med synnerlig varsamhet avJitas. Om lärjungen, i stället för att nögas inprägla i minnet alla uti läroboken förekommande årtal, endast tillhåiles att väl lära sig de vigtigaste, skall han troligen hafva största nyttan deraf, icke ensamt för lärotiden, uten för hela lifvet, och de mindre vigtiga händelsernas tidsbestämmelser kunna sedan af honom lättare grupperas Omkring de grundligt kända hufvudmomenterna. Genom egen erfarenhet bar insändaren funnit denna åsigt bekräftad, ty då han t. ex. inskränkte gamla allmänna historiens (till kejsar Augustus) vigtigare årtal till vid pass S0, och medeltidens (från Augustus till år 1500) till vid pass 170, men påbjöd dessas noggranna inlärande såsom en minnegelexa, hvilken hvar och en lärjunge ovilkorligen alltid mäste kunna, visade det sig snart, att endast några få, synnerligen tröglärda, hade svårighet att lära sig och väl minnas detta begränsade pensum. Med undantag af de sålunda antagna och till ovilkorlig minnesläsning påbjudna hufårtalen, må hela den öfriga krovologien så litet. som möjligt behandlas såsom blott minneslexa, uian lärjungen hellre vänjas alt sjelf leda sig dertill genom samman