Aftonbladet – 4 augusti 1863, sida 2

het kanske skulle hafva vunnit; och jag skulle hafva förlorat min odödliga själ, om ej Gud genom döden sändt mig en varning som öppnade mina ögon för den rysliga evighet jag gick till mötes.? I tDu är mycket ödmjuk, Constancia. SDet är ej ödmjukhet att erkänna sina fel, Ciemencia. Jag är icke ödmjuk, men den stolthet, som fordom förblindade mig, har gudskelof flytt ur min själ.4 Jo, min kusin, du är mer än ödmjuk, ty du erkänner ej biott dina fel, men du nedsätter dina förtjerster. Du har stridit och lidit mycket, för att kunna så glömma en smärta, hvilken jag, som känner dig, visste hafva förbittrat ditt lif, ty den upptog hela din själ.4 Clemencia4, svarade Constancia med en röst, som darrade af den rörelse hon önskade dölja till och med för sig sjelf; de smärtor, som vi offra åt Gud, undandraga vi hvarje jordiskt öga, på det ingen blick må oskära detta hjertats heliga offer. ANDRA KAPITLET. Clemencia hade visserligen ämnat skrifva till Pablo efter sin ankomst till Sevilla, men upptagen af omtankan för iordnincställandet af sin boning och af alla de besök som egnades den unga, sköna och rika enkan, upp sköt hon detta bref från den ena postdagen till den andra. Beständigt kommo hinderi vägen. Att uppskjuta uttörandet af ett godt beslut är som att uppskjuta med att hjelpa en nödlidande; denne förgås kanske och all mosan användes till något annat. På samma sätt går det med våra föresatser; tiden och den goda viljan förslösas på andra saker, och slutligen kommer glömskan och blandar bort alltsammans för oss, så att vi ej mer igenfiona vårt ged: beslut. Så snart Ciemencia hunnit ordna sin vackra och väl möblerade boning, blef den utomordentbgt mycket besökt. Clemencia egde den medfödda gåfvan att med behag och förbindlighet emottaga sina gäster, eme