Aftonbladet – 4 augusti 1863, sida 2

rar fuktade hennes bliek och nästan ville qväfva hennes stämma: Constancia, jag beundrar, jag nästan vördar dig! Constancia svarade ej, men en knappt märkbar darrning på läpparne visade att orden ej halkat förbi hennes öra. Hvad har du gjort för att glömma, Constancia? 4 fortfor Clemencia. Jag har bjudit till att ej minnas. Huru kunde du det? Jag ställde alltid mellan mig och minnet denna bön: Skilj, o Gud, från mig, Allt hvad som skiljer mig från dig! Och jag tror, Clemencia, att Gud hör dem som bedja honom af hjertat. Ja, han har hört dig och genom din moders sjukdom gifvit dig ett tillfälle att blifva ett helgon. 0, Clemencia, ej ett ord derom! utropade Constancia med värma. Huru skulle jag kunna utplåna, kunna bringa i förgätenhet mitt fordna uppförande mot min mor? Huru kunna nog ångra och ersätta det med ett bättre? Ack, tro mig, när jag med all min ifver oh omscarg att göra henne till viljes, dock ej lyckas deri, när hon bannar mig och är missnöjd med mig, så är det ej mer än jag förtjenar. Kommer du ihåg att jag var i stånd att säga, att j g ej älskade enne, henne som var min mor, som gifvit mig lifvet. Jag borde tacka henne för det hon ej stöter mig bort, såsom ovärdig att uppfylia en dotters heliga pligter emot sin mor. Du var olycklig, Constancia, och du yttrade dessa ord i ett ögonblick af häftighet och missnöje. Nej. Clemencia, denna häftighet var mitt vanliga lynne; jag var beständigt så. Mitt hjeria var fullt af stolthet, af bitterhet, af olydnad. Min uppstadsighet och otacksamhet mot min mor och min tant kostade den man, jag älskade, lifvet. Sjelf förlorade ja den lycka som jag genom tålamod och god