Aftonbladet – 4 augusti 1863, sida 2

STOCKHOLM den 4 Ang, Det officiella bladet meddelade i går afton ett par utnämningar, som redan länge varit väntade, nemligen professor Carlsons till ecklesiastikminister och statsrådet Thyselii till :andshöfding i Kronobergs län. Hvad des sistnämnda förflyttningen angår, så kunna vi icke annat än finna den ganska lycklig, och detta ur tvåfaldig synpunkt. Hr Thyselius, som är skicklig jurist och äfven besitter administrativ förmåga och som ingen kan frånkänna mycken humanitet och välmening, kommer utan tvifvel att bli en ganska duglig landshöfding, hvilken genast från början kan åt länets angelägenheter egna en helt annan omvårdnad än man kan påräkna hos personer, åt hvilka man gifver en landshöfdingeplats, sedan de tröttnat eller blifvit för gamla a!t kommendera ett regemente, eller som uteslutande inlagt meriter inom partitjenstgöringen på riddarhuset. Såsom ecklesiastikminister deremot bar hr Thyselius, enligt den allmänna meningen, tlöga varit på sin plats. Utan stadgade åsigter och erfarenhet i de vigtigare frågor, som på hans handläggning berott, har hans handlingssätt burit prägeln af ett vacklande och en undfallenhet åt alla sidor, men isynnerhet för vissa korporatio ner och intressen, så t. ex. för prelaturen i löneregleringsfrågan, der han lemnade rikets ständers uttalade mening å sido, för att uteslutande fästa sig vid presteståndets separatskrifvelse; i den medicinska frågan, der han föll undan för påtryckningen af det exklusiva universitetsintresset, och sednasti: fråga om nationalmuseum, der han af undfallenhet för en man af despotisk natur och till följd af sin önskan att ?undvika ailt bråk?, låtit saken få ha sin gång, låtit i mer än ett hänseende det ofärdiga få gälla för färdigt, det odugliga eller bortfuskade för giltigt. Genom professor Carlsons utnämning till ecklesiastikminister se vi med glädje konungens rådkammare förstärkt med en stor förmåga och med en varm och uppriktig vän af den stora reform, som utgör värt lands lifsfräga, en man som klart fattar, att denna reform är absolut nödvändig för vår nationella styrka och utveckling. Under flera riksdagar verksamt och oförtrutet deltagande i riksdagsarbetena, såsom ledamot af presteståndet och statsutskottet, har hr Carlson haft tillfälle att närmare sätta sig in i de offentliga avgelägenheterna, och man har med nöje lakttsgit att, ju mera han kommit i beröring med de praktiska förhållandena, ju större erforenhet han förvärfvat, desto mera bestämdt har han omfattat de liberala tendenserna, des o varmare vän har han blifvit af kloka reformer och af sans och reda i fråga om statshushållaingen. Vi hoppas ati denna erfarenhet kon:mer att vinna ytterligare bekräftelse då statsrådet Carlson inom sin nya verksamhetskrets får ännu mera tillfälle att praktiskt sä ig ia uti och handlägg na ärenden. Specielt våga vi hoppas, att en nan, tom i så många riktningar har öppen blick för tidens kraf, icke skall kunna låta densamma fördunklas, då det är fråga om ordnandet af det offentliga undervisi det, ksom vi äre fullkomligt öfysade att han i den s. k. medicinska , som ånyo hvilar hos regerin .en med af ständerna bestäradt uttalade åsigter, icke skall bidraga dertll att den konstitutionella principen ånyo stötes lör hufvudet. Vitill tro honom nog både rättvisa och mod, at icke låta öfverväldiga sig af det specifika sa!aintresses larm och rop. Så belåtaa vi i det hela äro med hr Carlsons inir i konseljen, skulle vi ligen beklaga detsamma, om det komme att gå bonow, såsom det i ain tid gick numera biskopen Genberg, som med så mycken ifver fördjupade sig i detaljerna ef smärre lö pande göromål och expeditionssaker, att å era sidan hans helsa derigenom fullständigt nedbröts och han å den andra sidan saknade tid och arbetskraft för behandling af alla sådana större frågor, som på något sä kunsa undanskjutas och ajourneras. Vi vilja dock gerna hoppas, att så icke skall ske.