Aftonbladet – 3 augusti 1863, sida 2

tionaliteten inskränkes ej af några penndrag. af några falska satser, af några gemensamma moder för klädedrägten. Man säger att de lätta kommunikationerna småningom skola göra alla folk lika hvarandra och utplåna alla nationella egenheter; men man har orätt deruti. Eller bevisas ej detta deraf att Europas båda förnämsta hutvudstäder ligga så nära hvarandra och förblifvit de största motsatser? Har den nästan dagliga beröriogen mellan London och Paris på något sätt förändrat de båda städernas karakter? Det är obegripligt hvarför många förtjenstfulla och kunniga personer försvara och gilla denva likhetsprincip, och hvad fördel som deraf skulle uppstå. Om ett laod utan forntid, utan historia, utan egen nationalitet antager en annan, såsom Nordamerika avtagit Englands och Sydamerika Spaniens, bör ej förundra någon. Men at: sönerna af Pelsyos och Cids, Calderons och Cervantes fosterland skulle vilja utbyta sin nationalitet mot en annan, är något som strider både mot fosterlandskärieken, sunda förnuftet, poesien och den goda. smaken. Constancia var, utan att skryta dermed eller söka dölja det, en sannt gudfruktig qvinna. Hennes dygder upphöjdes af ett öfverseende med andras tel, som stundom saknas älven hos de förtråffligaste menniskor, och med det noggrannaste uppfyllande af sioa pligter förenade hon en mildhet, som var den skönaste frukten af hennes seger öfver sin bittra och hårda natur. Ur hennes klara öga bede försvunnit det fordna stolta och skarpa uttrycket, och i hennes ivgna anlete lästes ej mera det föraktliga och gäckande leende som förr var henne eget. Utan att visa någon öfvirdrifven artrigbet, var hon alitid vänlig och behaglig. Med outtröttligt tålamod vakade hon öfver sin mor, i dennas långa och svära sjukdom, samt uthärdade utan en skymt at missnöje hennes ofta obilliga påminnelser, Om nögona af kovnes vänner berömde detta