CiluD fAiLdUuvueD al Savvyvon UVCEVA hos hofvet i Siockholm och Ett egenhändigt bref från Victor Emannel. Denna innehällsrika rubrik förekommer i tidningen I Europe, som merändels plägar vara väl underrättad, öfver följande artikel, som innehåller flera för svenska läsare pikani:a meddelanden: Efterhand som händelserna utveckla sig — säger det utländska bladet — försvinner hoppet om fredens bibehållande, och de europeiska makterna gå hvar för sig tll råds med sina iutressen, göra sig reda för sina känslor och kasta omkring sig en forskande och oro!ig blick, för att uppt-eka de lämpligaste al izrade under mijligen förestående pröfningar. Intet land är mer än Italien och ingen regering är mer än den italienska hemsökt af sådana bekymmer. På hela haltön fin ves ingen. från konungen och hans ministrar till den ringaste soldat och den fattigaste handtverkare, som kan neka för sig, at Italien befinner sig i den mest oundvikliga nödvändighet att i ena eller andra riktningen taga del i de ytterst vigtiga händelser som förberedas. Ty i en punkt äro alla länders framstående statsmän ense, att nem ligen, om möjligen, genom ett underverk, den blifvande krigsteatern kommer att inskränkas inom så bestämda gränser som förhållandet var med krigen på Krim och i Italien, komma följderna af detta krig icke att blifva det; de komma att utöfva infly tande på flera staters närvarande ställning och att medföra både förutsedda och oför utsedda förändringar i åtskilliga länders öden. Alldeastund Vietor Emanuels monarki be: finner sig emellan tvenne klippor, mot hvilka hittills alla dess tillgöranden och förhopp vingar strandat, frågar sig kabioetteti Turin. med en käns:a ar till hälften tlädje, tili hälftenv fruktan, huruvida, derigenom att det under förestående förvecklingar förenade sig med Frankrike, de fruktansvärda klipporna — Rom och Venedigkunde försvinna. Konung Victor Emanuel och hans ministrar äro benägna att tro det. Oaktadt åtskilliga tidningar påstått mot satsen, hafva i detta afseende förkänningar egt rum vid hofvet i Tuilerierna, hos kejsar Napoleon personligen. Man vet af deta i Wien och man oroas föga deraf. Vi torde innan kort blifva i tillfälle att derom med dela noggranna underrättelser. Emellertid bör nämnas, att den allt större och större öfverensstämmelse, som synes uppstå emellan österrikiska regeringens po litik och den franska regeringens, och den ganska betydelsefulla förtrolighet som råder iminstone för ögonblicket, mellan kejsar Napoleon deh kejsar Frans Josef,frambrag: ett tydligt misshumör i Italien. Den italienska diplomatien bemödar sig ifrigt attut tinna de medel, som kunna vara bäst egnade att förekomma det en fransk-öserri kisk allians må blifva skadlig för Italien och utesluta detta sistaämnda rike från ge mensam handling med Frankrike — en gemensamhet, som kunde för Italien underlätta de romerska och venetianska problemens lösning. Det så brutalt vägrande och så ironisk! försonliga svar, som furst Gortschakoff nyligen afvifvit till franska regeringen, bar icke haft någon obehaglig verkan inom de högre kretsarna i Turin; det har der väckt en viss skadeglädje, först och främst derföre att det ankom i det ögonblick, då den italienska regeringen led ett litet nederlag i saken rörande de fem romerska banditerna på franska fartyget Aunis, och vidare dertöre att ju flera svårigheter den franska diplomatien stöter på i den polska frågan, desto mera efterlängtad kan en allians med Italien bli tör kejsar Napoleon. Det är i alla händelser säkert, att Victor Emanuels regering med stor otålighet väntar att lära känna den nya och pe: emtoriska diplomatiska handling, som hr Drouyn de Lhuys på kejsar Napoleons befallning är på väg att aflärda till Petersburg. Allt efier utsigterna till fredens upprätthållande eller ill utbrottet af ett mer eiler mindre nära örestående krig, utsigter, som de klarsynta och i diplomatien förfarna skola af nämnde bavdling kunna utfundera, skola Victor Emanuels rädgifvare omedelbart vara beredda att iakttaga ett uppförande, hvilket så mycket som möjl:gt skall befrämja Italiens intressen Under tiden skall den italienska diplomatien icke förlora tiden. Hon vet, att den bundsförvandt, Frankrike bäst behöfver i händelse af ett krig med Ryssland, är Sverge. Kabinettet i Turin riktar således sina blickar och sina bemödanden mot Sverge. Det besök -rins Amadeus af Savojen, kooung Victor Emanuele andre son, gör hos det svenska hofvet, är ej en simpel höflighetsvisit. till svar på den, som konungen afltvhen är 1861 mottog af prins Oscar. Afsigten dermed är att gifva hofven i Tarin och Stockholm inseglet på en förtrolighet, som kan nes bjerta, och som efterträddes af välvilja, barmhertighet och tålamod, liksom en god iordmån frambringar sköna och välluktande