Aftonbladet – 3 augusti 1863, sida 2

CLEMENCIA. ROMAN Av FERNAN CABALLERO: Öfeersatt från spanskan af Maihilda Söderen. TREDJE DELEN. FÖRSTA KAPITLET. Något mer än åtta år hade förflutit sedan Clemencia lemnade Sevilla. En så läng tidrymd medför ofta stora förändringar, och vi vilja antyda dem gom inträtlat med de perzoaer, hvilka uppträdde i början af vår berättelse. Markisinnan de Cortegana, som avgrijits af kräfta i bröstet, hade äldrats mycket, och hennes vana att beklaga sig öfver allting, bvilken naturligtvis med åren tilltagit, gjorde att hon, som många andra sjuklingar, ej intresserade sig för annat än sitt lidande. Den största förändringen var emellertid den som Constancia undergått. Efter den sorgliga häadelse, hvilken vi regaa berättat, hade Constancia, som varit på grafvens brädd och med möda undsluppit döden, likväl förblitvit, som man säger. död för veriden. Detta talesätt, ehuru vanligt det än må vara, har dock en gansku altvarlig betydelse. I hennes starka hjerta kunde blott en enda känsla efterträda den kärlek som förut så uteslutande upptog hela hennes själ, hela hennes lif. Nära döden, som hon anvsäg sig vara, fördömde hon denna hättiga, jordiska kärlek såsom en synd, hvilken hon bad Gud förlåta och gifva benne frid, antingen hans sllsmäktiga vilja kallade henze hädan, eller bjöd henne gvarstanne bland minnena af hennes olycka. Rehgio nen gaf henne ej allenast frid, utan dygd och godhet; borttog den bitterhet, den stolt het, den sjelfviskhet, som förut intagit ben3) Se A. B.n:r 158, 155—159, 161—165, 167—169, 171-—473 och 178.