Aftonbladet – 29 juli 1863, sida 3

sade sedermera, med den grannlagervhet som en sann vänskap ingifver, till Clemencia: cMalvarosita, jag ser att mitt förslag icke behagar dig; vi skola ej mera tala derom. Vi skola ej skiljas, du och jag, och derpå skall du ej förlora; ty när jag en gång dör, så skall du ändå hafva tillräckligt!... O, min far! afbröt Clemencia med tårar i ögonen. Tala ej om att sörja mig; det vet jag att du gör. Men, min dotter, de gamla måste hkväl gå förut, och när magen är mätt, är sorgen lätt. Emellertid -kall jag, por vida mia! ställa så till ett du skall få äta i vagn i hela ditt lif. Åka, det vet ni, sefior, att jag ej sätter värde på. Nej, nej, tänk ej mera på detta. Nå, så behöfver du pengar till grannlåter. De behaga mig ännu mindre.4 Men brocade, guld och silfvertyg — du förtjenar att klädas i sådan . tSefior, Calderon säger: kroppen kläder sig i guld, men själen i ädel enkelhet. tMen han borde hafva tillagt att själen i sin ädla enkelhet mår bättre i en Iropp som är klädd i gu!d, än i en som är klädd. i trasor, eller hur, marinabidila? Sålunda behöfver du pengar, och du skall ha penger också, om icke för annat, så för att kasta dem ut genom fönstret. Det tyckst4, tillade han halfhögt, som om jag skulle få lof att att släpa med mig mina egodelar i andra verlden, Caracoles IX NIONDE KAPITLET. Don Martin. som ej längre kunde pinas med sin hemlighet, sade en dag till sin hustru, då de vore allena: Brigida, kan du tro, att jag som tyckte det skulle passa så bra att Pablo gifte sig med flickan, deruti tycks ha misstagit mig? När jag talar vid henne, gör hon sura miner, och han, det dumhufvudet, den narren, den olydige pojken, svarar mig rakt nej. Det borde du väntat dig, Martin.