Aftonbladet – 29 juli 1863, sida 3

plskande oceanen rundt omkring sig till ett födt skörh, till dess hans styrka emåningom förgår, han eiå på siäa och döt. När detta cgår på öppna hafvet; börthugges späcket och halas om bord; men om I det sker nära en ö, bogseras hvalen till I stranden, der förberedelser gjorts att tända; upp eldar och smälta späcket till tran. Sjö-! männen taga på sig skor, försedda med långa Froddar, på det ce må kunna få fotfäste, och stiga ut på den döda Halen med spade i handen. De stöta nu med sina verktyg I I späcket, hvilket de skyffla i tunnor eller fat, likasom om det vore lös gjor, för att föras till stranden att smältas. Om ön är alldeles obebodd, fälla de ekogen och lägra sig i fo på stranden; men som största delen af jatbe i Stilla hafvet hvimla afinr, befinnes det vanligenr nödvändigt ställa förposter och hälla vakt både natt och dag, för att förekomma öfverrumpling. En sålunda sysselsatt grupp erbjuder ett högst pittoreskt skådespel; länga sträckor af fin sand eller kiselsten, räckande upp till gräsmattan och öfverskyggade af skogen, eldarne fladdrande upp här och der och en hop män, somliga fyllande fat, andra läggande in hvalbufvudena eller tagande dem om bord på bäåtarne, för att föra dem till fartyget, under det att åter andra fiska, koka eller äta sina måltider på stranden. Utrotningen af hvalslägtet försiggår nu hastigt, emedan det erfordras 90 till 100 sådana ofantliga fiskar till en full skeppsladdning, och man har beräknat, att från tio till tolf tusen antiogen tagas eller bli dödligt sårade under loppet af ett enda år ensamt af amerikanska hvallångare. Andra nationers fiske har ej blilvit så noggrant beräknadt, men om man uppskattar hela antalet af dödade hvalar till 18 å 20,000 om året, : så tager man sannolikt ej till för mycket. Der vattnet är klart, såsom på åtskilliga delar af Nya Zeelands kust, kan man i allmänI: het invid de gamla smältningsplatserna se hela hafsbotten öfversållad af skallar och skeletter af hvalar, uppstaplade på hvaran-: dra eller brutna i stycken och kringkastade af vågorna. Men hafvets väldiga jägare gå ej alltid segrande ur striden; stundom rusar hvalen, drifven till raseri, mot fartyget, stöter med sin diamanthårda hufvudskål in sidan och förpassar alla om bord till botten, och icke sällan komma båtarne, då harpuneraren är för vågsam, inom håll för hans slag med stjerten och splittras i småbitar, hvarvid sjömännen kastas ut på hafvets yta såsom geltartade massor. Stundom öfverraskas de dessutom af storm och kastas upp på ogästvänliga kuster, der de dö hungersdöden eller bli föda åt intödingarna. Bland de isberg och snöbeklädda berg, som omgärda den södra polen, hvarest kölden är odräglig samt orkaner med hagel och snöglopp ständigt piska sträuderna, finner en mängd sjömän en, om möjligt, ännu fasansfullare död, i det deras ansigten och händer spricka sönder och blöda af kölden, deras föller frysa at och lifskratten småningom dukar under för atmosferens förstelnande inflytande. Infödingarnes fisken, ehuru bedrifna i en oändligt mycket mindre skala än de, som de hvita idka, äro ofta mera intresseväckande. För infödingerne åtminstone är oceanen en välgörande gudomlighet, emedan den föder och underhåller dem hela året om och således på många öar och ögrupper droger nästan hela befolkningen ned till sin strand, der de lefva i yppighet at dess håfvor och utan tvifvel i sina hbjertan bysa ett slags afoudadyrkan för honom för hans outtömliga frikostighet. Ingenting kan öfvergå lifligheten hos en grupp inlödingar, när de se ett stimm af bafssimpor drifvas mot stranden af delfiner. Alla medlemmarne af stammen, män, qvinnor och barn äro då i rörelse. Vinden, som jagar framför sig från östern väldiga vågor, som i traktes af Morcton Bay bilda bränningar omkring 300 fot från stranden, för med sig myriader af hafssimpor, förföljda af hela svärmar af delfiner. När de upptäcka denna incaroation at öfverflöd, fördela sig män och gossar med håfvar och spjut låogs utåt stranden, betraktande huru deras vänner delfinerna, för hvilka de hysa en vidskeplig vörd-:. nad, kringränna hafssimpstimmet mot öster samt hoppa, dyka och simma af och an bakom sitt byte. Litet emellan gör någon af delfinerna, drifven af sin hunger, en choque bland simporna, hvilka, för att undfly hans glupska käftar, ila så nära som möjligt in till stranden, på hvilken infödingarne med: sina håfvar slå ned bland dem och nästan : alltid få en betydlig mängd. Under det del äldre äro sysselsatta härmed, sprida sig gos sarne utåt den sandiga, med vackra snäckor i öf ersållade stranden och roa sig med attli ljustra fiskarna, då dessa, för att undkom-: ma delfinern , ekynda in på grundt vatten. ! Ingenting grämer Australiens infödingar: så mycket, som om man gör något ondt åt 4 ; en delfin; de betrakta honom såsom en välgörare; de respektera hans böjelser och beundra hans luftsprång, då han med sin klumpiga kropp leker i böljorna eller skjuter fram genom det lugna hatvet likt en pil. I sjelfva verket äro dessa djurs intelligens icke litet förunderlig. Som de äro synnerligen sällskapliga at sig, simma de alltid: omkring i stora skaror, och man kan ofta, l: då floden stiger, se dem mellan gröna stränder gå uppför floden, der deras ryggar glittra och glimma likt smält silfver i solen. Stun-. dom bli de så betagna af sina egna lustig-: heter och konster, att de glömma gifva akt: på ebboch flods gång och stanna qvarj i långt inne i landet, tills vattnet vid flodens) I mynning knappt är tillräckligt djupt att med 1 ifva passage till hafvet för dem. Då blili J de förskräckta; och ordnande sig likt en armå i led, gifva de signal åt sina chefer att sälta sig i spetsen. Sedan dessa rekog