Aftonbladet – 29 juli 1863, sida 3

dra att hans barn skola ärfva en sjukdom, som fadren aldrig har haft! Hans egen far var stor och stark som den största jeruck, och så är sonen med; fadren gjorde tusen dumheter och så kommer sonen äfven att göra, ty man vet alt dit geten hoppar, hopkillipgen efter. El demonio se pierda! Hur vill ban att man skulle tro något sädant? Skulle det vara möjligt att han icke tyckte om min flicka? Huru? Nej, det är omöjligt; då skulle ben väl ba ett par glasbitar i stället för ögon i hufvudet, och en sten i stället för hjerta i bröstet. Nej, saken är att han misstagit sig om sin kallelse ; han borde hafva blifvit tiggarmunk, ty en sådan behöfver hvarken en bustru eller ett ar. Personer, som äro af en god och eftergifvande karakter, löpa ofta fara att blifva mieskända, emedan det anses omöjligt att de någon gång kunna motsäga andra, eller om de göra det, betraktas sådant som en trotsig olydnad hos ett barn, och om de någon gång försöka göra sin öfvertygelse gällande, eller åberopa sin personliga rättighet der: till, så klagar man deröfver, som om detta vore det orättmätigaste anspråk i verlden. Då emellertid Clemencia ej hörde vidare talas om giftermålstörslaget, så hoppades hon att don Martin sjelfmant slagit det ur hågen, och hon började derföre återfå sin fordna glädtighet. Hon misstänkte ej ens att Pablo skulle hafva afslagit hennes hand: dels emedan hon ansåg det vara omöjligt att han skulle vågat sätta sig emot sin onkels vilja, dels emedan qvinnorna alltid hafva instinktiikt medvetande om det intryck de göra, oaktadt det måhända finnes många anledningar att tro motsatsen. Efter förloppet af omkring fjorton dagar återupptog don Martin detta ämne ånyo, under ett samtal med Pablo. Denne visade sig emellertid hka fast i Ött beslut som första gången. Dun Martin, som sålunda måste uppgifva alla förhoppningar på honom,