Aftonbladet – 29 juli 1863, sida 3

F t Kusa hade den 28 Juli afrest till Turkiot, Stilla hafvets fisken. (Ur Chambers Jcurmil).) Det har för längesedan blifvit anmärkt I en stor filosof; att om jordens invåfir skulle uppbiuda. hela . sin för och begagna alla tilifällen, skulle de helt och hållet kunna lifnära sig af hafvets invånare. Han var måhända alltför sangvinisk i sin uppskattning, men säkert är dock att oceanen är mera fruktsam på lifsmedel både för menniskor och djur än man till o6k med, i våra, dagar, trots vetenskapens framsteg, i allmänhet tiot. Denna ofantliga bassin, som sträcker sig från Australiens till Amerikas stränder och från Behrings sund till södra polkretsen, öfverflödar på alla slag och varieteter af fisk, från den 100 fot långa hvalen till den lilla representanten i öster för Englands blänkfsk, hvilken till följd af sin litenhet och i gpenslighet ilar nästan osynlig genom vattnet. Vid stränderita af de fastland och bar, som omgilva denna väldiga öcean, finner menniskan öfvertlöd på fisk — på somliga ställen stimmande och framilande bland mangelträdets rötter, så att man nästan är m om huruvida de höra till land elsjö — under det att då hon begitver sig ut til pjös på större djup, hon möter alla de förundransvärda varieteterna at hvalslägtet, hvilket befolkar de ödsliga deltarne af oceanen och så mycket som möjligt flyr från menniskoslägtets tillhåll. Hela den af vatten upptagna delen af vår planets yta är hvalens tummelpläts. Utgående från den ena polens isiga gränser, skjutet han med oberäknelig hastighet genom alla de mellanliggance zonerna och förbi eqvatorn till den andra polen, dragande efter sig, der han tillryggalägger denna ofantliga vägsträcka, ryriader fiender, som ursinnigt trakta efter hans död; så att efter all sannolikliet den dag ej är långt aflägsen, då hvaleu, i likhet med mammothdjuret och mastolonten, skall räknas bland de ting, som fordom funnits till. Innan menniskan fötrklarat denne Leviathan krig, måste det ha varit ett stort skådespel att se Stilla hafvets vidsträckta vatten tätt hvimla af dessa däggdjur, lekande med hvarandra, däggande sina ungar, kastande upp vattenstrålar i luften, i jemförelse med hvilka vattenkonsterna i S:t Cloud och Versailles äro idel lekverk, eller piskande vågorna till skum, då de tumlade, kastade sig och väsnades på hafvets yta. Man kunde då möta dem i otroliga massor, och det är sannolikt att många bundratusen ännu ha sina gamla hemvist i besittning, ehuru de efter hand försvinna från vissa delar af hafvet och måste uppsökas på nya farvatten. Småningom skall utan tvifvel hvarje qvadratmil af Stilla Oceanen bli befaren och alla dess ögrupper, öar, ref, banker och klippor kartlagda; men ännu stöta hvalfångarne under spaningarna ef:er sitt byte oupphörligt på pya land, prankande i vegetabilisk prakt, kringhvälfda af korallref och cirklar af skum eller gjorda otillgängliga genom oofbrutna bränningar. Stundom öfverraskas blicken af små öar midt i skimrande haf, mot hvars genomskinliga vatten de med sin smaragdgröna mark sticka bjert af. Stundom äro de upptäckta grupperna och öarna endast jemna, gröna slätter, med klungor här och der af kokosträd, hvi!ka dystert och ensligt vaja för vinden och årligen fälla sin frukt, som ingen uppsamlar. Hela grupper af öar ha icke några andra invånare än ocean foglarne, som taga dem lill sin alstringsvagga och skräna och skria kring stränderna i kapp med de hemska vågorna. Här och der ser hvaliängaren, då han fortsätter sin färd, med glädje rök uppstiga mellan palmtväden eller hvirfla öfver busksnårens top: par. Ian antecknar i sin loggbok, att förfriskningar här kunna erhållas, såsom svin, fågel. yams, pisang och kokosnötter. Stundom äro infödingarna fromma och bortbyta på ett godmodigt och evkelt sätt sina varor åt främlingarne, af hvilka de nästan alltid bedragas, beröfvas sina qvingor eller på an nat sätt förfördelas. Ibland deremot förtjena vildarne, vare sig att de känna den hvite mannen eller ej, verkligen den benämning, hvarmed de betecknas, och skakande sina spjut eller svingande sina stridsyxor, störta de sig djerft i strid med de i deras hem inträngande samt låta dem ej sällan få dyrt plikta för deras förakt för gästfrihetens lagar. Intet slags lif kan dock i allmänhet vara vildare och ödsligare än hvalfångarens. När han träffar föremålet för sina spaningar på oceanen, halar han ned tre båtar från far tygets däck, och bemannande hvardera med sex man, harpunerarn inbegripen, skickar han dem ut mot rofvet. Tjenstgöringen blir nu retande och farlig. Tyst närmande sig hvalen med lindade åror, tager harpuneraren sigte på roten af en bland sidofenorna, hvarest djuret är mest sårbart, och slungar sitt vapen; när hvalen känner sig sårsd, dyker han ned i hafvets djup, stundom till och med djupare än 200 famnar, den vid harpunen fästa linans vanliga längd. Denna lina är omsorgsfullt ringlagd i en tunna, och på det den icke må genom att trassla sig vid utlöpandet draga tåten till botten, är en man posterad i fören med en skarp yxa, för att ögonblickligt kapa linan i händelse af fara. För att hindra linan från att fatta eld, hälla sjömännen oafbrutet vatten på henne, under det hon löper ut, rykande af, den hastiga farten. Om en stund återkommer hvalen till ytan för att andas, då han ånyo blir sårad och för andra gången söker skydd i hafvets djup. En stund derefter dy; ker han åter upp, och ursinnig af smärta AS vn med stort buller genom sina andoc