Aftonbladet – 29 juli 1863, sida 3

förakt för penningar och för det arf som väntade honom, hvarför han tillade: Det skulle ej vara mig svårt att erhålla kungligt tillstånd att gifva henne alltsammans.t Ack, min onkel, om ni ville göra det! utropade Pablo med en uppriktighet som alldeles förvirrade don Martin, emedan han ej anade orsaken till Pablos handlingssätt. och om han äfven anat det, så hade han troligen ej trott derpå, emedan den gamle hedersmannen omöjligt kunde fatta att man för sin kärleks skull kan afstå från dess lycka. tHör på, Pablo4, sade hen mycket ond. tjag har aldrig ansett dig särdeles klok. oaktadt allt det latin som du, efter bro! mins recept, i så stor dosis intager; men viva Dios! aldrig kunde jag tro dig vara et sådant nöt. Skyll dig nu sjelf förföjderna: den, som ser det bästa och väljer det sämsta, får hålla till godo med den förtret har sjelf skaffar sig.4 Derpå lemnade han rummet, ytterligare brummande öfver sin enfaldiga nevö. För första gången i sitt lif var don Mer tin ledsen och wvillrädig; han visste nemli gen ej huru han skulle meddela Clemenciz Pablos afslag. Den makt hon öfver honom utöfvade var så stor, att ban beslöt sig till der oerhörda ansträngniogen att alldeles förtigt hela eaken för henne, emedan han visste att den skulle vara obehaglig för hans malve rosita. Men denna så retsamma sak, son han sålunda, mot vanan, behöll för sig sjelf oroade honom, nedtryckte honom och gjorde honom ursinnig, hvarföre han, då han va ensam, gaf sitt beklämda bjerta luft, oc utgöt sig i vredgade utrop öfver Pablo oci bans ohjelpliga dumhet. SAtt jag skall behöfva gå så här och tysthet smälta min förtret! Och det fö Pablos skull dea slyngeln, som är stark son en gråstensmur och grof som en ek; den nar ren, som låter inbilla sig af någon charla tan, och som med all makt vill inbilla an