Aftonbladet – 29 juli 1863, sida 3

t, ett betydligt afstånd, för att erhålla bättre ansprång och derpå, ilande mot hafvet med uppsträskt hufvud och utspända fenor, plöja -J43 öpp sad och vatten, till dess de befinna 1 1sig i frihåt 2? sitt rätta element. Under I denna manöver förefallet ingen trängsel, ingen oreda, intet försök af den enhå att skynda förbi den andra. De största simma först, såsom behöfvande mera vatten att flyta I på, och de yngre och mindre följa efter, ett ; i motsatt förfarande mot elefanternas, hvilka, 1jdå de skola veda öfver en gyttjig ström, Iskicka de minsta i hbjorden förut, emedan ;jde, om de större och tyngre ginge före dem, -) skulle fastna i dessas fotspår och aldrig kunna komma loss. Naturligtvis tänka de stackars infödingarne, då de äro upptagna I med sitt hafssimpfiske, icke på någonting .Janrnat än den myckenhet föda de erhålla. I Hen för främlingen, som ser på, är scenen högst liflig oth pittoresk — gröna landtunI gor skjutande ut i hafvet å ömse sidor, en strålande himmel öfver sig, höga brännins Igar bekransade med skum, rullande och vräkande in för brisen från det ofantliga Stilla hafvet, v ttenfåglar sväfvande och skränande i höjden, och skaror af svarta fiskare med håltvar eller spjut i händerna, spridda bland delfinerna. Till och med detta slags industri är mindre eggande likasom mindre inbringande än sköldpaddsfisket, hvilket bedrifves under en betydlig del af året, Nästan öfverallt på Australiens kust finner man sköldpaddhef. vuden upphängda på trä en antingen såsom offer åt de särskilda stammarnes fetischer eller, likasom Borneodayakernas hufvuden, såsom segertecken. I den orabiska öknen finner man ofta i bergepassen högar aflösa stenar, uppstaplade af beduinerna att dölja sig bakom, då de ligza ocb lura på gazel lerna. Likaså ha sköldpaddjägarne i grannekapet at Torres sund gjort stenhögar åt sig, men ej för att gömma sig i, utan endast för att utmärka de stationer, från hvilka man bäst kan hälla utkik. Här placerar sig den svarta fiskaren, och så snart en grön sköldpadda ses drifva förbi, underrättas stammen, och en kanot sättes ut med några af de djerfvaste fiskrarne om bord. Oita idkas detta slags fiske nattetid, då den klara må nen försilfrar hafvets lugna yta och sätter fiskarens skarpa öga i stånd att upptäcka hvarje fläck. Vanligen färdas sköldpaddorna parvis, hane och hona öfver oceanen, och de fångas derföre ofta tillsammans. Då bytet upptäckes i månskenet, närmar sig kanoten, för att förfölja förstulet till dess den kommer tätt intill sköldpaddan. då en af de djerfvaste och starkaste fiskrarne med ett rep i handen hoppar upp på sköldpaddans r gg och, kastande repet omkring dess hals, försöker vända den. Utom det att denna operation är svår, är den åtföljd af icke ringa fara, ty kanten af sköldpaddans skal är ofta beväpnad med skarpa och tandade spetsar, hvilka göra djupa sår i tårna eller rispa upp den simmeandes mage. Men som han måste äta, måste han utsätta sig för alla äfventyr, för att kunna släcka sin hunger. Misslyckas vilden en eller ett par gånger, förnyar han docs sina föreök, än simmande omkring sköldpaddan, än hoppande upp på dess rygg och vänder henne slutligen trots dess klumpiga kropp och stora tyngd — i medeltal mellan tre och fyra hundra skålpund — på rygg, hvarefter sköldpaddan redlös bogseras till stranden. Om infödingarne äro djerfva och tilltagsna vid sköldpadislångsten, äro de deremot i de flesta fall lika damma och oomtänksamma i bruket af det tagna bytet. Stora hopar sälla sig tillsammans och tillställa ett kalas, som aldrig slutar förr, än hvarje atom af lifsmedlen är förtärd — flottet, fom skummas af, under det at köttet kokas, dricka de stundom i flytande form, men någon gång förvara de det i en sköldpadds blåsa eller i en led af bamburöret. På några ställen af kusten inser infödingen nödvändigheten att samla förråd för framtiden, och han skär derföre sköldpaddans kött i remsor, kokar det i ett melonskal, hänger upp det på tränålar för att torka och bibebäller det sålunda friskt i flera veckor. Långt ut på hafvet bland korallbankarne ser man oräkneliga fiskarter, af hvilka många ännu äro okända för vetenskapen, ila fram och åter i det klara vattnet, än dykande och försvinnande blend undervattenskogens utgreningar, än simmande upp nästan till vattenytan, prunkande i så lysande färger, att de fördunkla de mest skimrande blom mor på jorden. Här finnas äfven bland ojemnheterna i stranden musslor af sällsynt glans och skönhet, hvilka obemärkta stråla i den tropiska solen och kanske icke mer än en eller två gånger på tusen är utsättas för menniskans blickar. I det norra Stilla hafvet är fångsten af trepangen eller hafsgurkan ett yrke, som gifver god inkomst, ehuru af icke synnerligen stort intresse, oafsedt de trakters karakter, vid hvilka den idkas. På den östra ändan af Indiska archipelagen, der denna kan eägas gränsa till Stilla bafvet, sysselsatte sig fordom hafszigenarne, såsom naturligt var, med allt slags fiske. De lefde helt och hållet i sin ) rahu (långt och smalt, i båda ändar alldeles lika fartyg), och undvikande monsunens stormar, seglade de mot norr eiler söder för att uppsöka lugn sjö och argenäm värme. Deras flyttningar stödde sig på samma principer som foglarnes; och ena gången kunde man se dem ligga för ankar på Magindanaos rikt skogomklädda strömmar och vikar, och en annan gång, då man fortsatte sin resa mot söder, kunde man få se dem i deras pittoreska båtar fiska, röka eller laga sina nät vid Nya Guineas ojemoa och glänsande kust. AF skäl, som äro svåra att utröna, har detta folk slutligen nästan helt Och hållat Atv rofvit hafgot nah clagit cm