Aftonbladet – 24 juli 1863, sida 3

emedan barnen skrikande hängde sig fas vid hennes klädniog. Hennes själsdomning räckte blott ett ögonblick. I det nästa såg hon sig modigt omkring för att upptäcka någon utväg till räddning. Förgäfves! Ej ens en aflägsen möjlighet dertill. På båda sidor höjde sig den tfäia, taggiga aloehäcken, omöjlig att erstiga, och vä gen sträckte sig i rak, oafb i både framför och bakom dem. slemencia bäfvade; huru skulle hon kunna undkomma? Hon förmådde knappt hålla sig uppe och ännu mindre springa derifrån, och äfven om hon kunnat, så hade det varit henne omöjligt att öfvergifva de stackars barnen, som höllo sig fast vid henne. Vi äro förlorade! utbrast Clemencia. hopknäppande händerna. Heliga moder de las Angustias förbarma dig öfver oss! Rädda 0ss för din barmhertighets och för de oskyldiga barnens skull! Stor är din makt och ännu större din nåd! Bullret tilltog; på afstånud hördes hofslag af galopperande hästar; skulle de väl hinna from i tid? Inom några ögonblick varseblef Clemencia den rasande tjuren, som rusade framåt vä gen, men hastigt stannade, liksom oviss om han skulle fortsätta sitt lopp, eller vända om mot sina förföljare. Med upplyftadt hufvud, som han ruskade från ena sidan till den andra, flammande ögon och vidgade näsborrar, stod han der, präktig i sitt raseri, den vilda tjuren, som med så mycken omsorg retas och upphetsas för att roa menniskor, som, sedan de betraktat honom stridande och dödad, tala eller skrifva om civilisationens framsteg, samt om bästa sättet att förmildra barbariet och förbättra sedligheten. Clemencia, blek och orörlig, sökte att med barnen dölja sig bakom en i häcken växande