Aftonbladet – 21 juli 1863, sida 3

erfara. Hon sökte tvärtom glömma den framfarna tiden, och med sitt rena hjerta, sina goda grundsatser, sitt obefläckade samvete, lyckades det henne också snart. Liksom den af stormen böjda Jiljan hvarken törlorar sin skära hvithet eller sin ljufva doft, utan, sedan ovädret rasat ut, ånyo höjer sn bländande kalk och njuter af det lugn som himlen äterskänkt henne, likaså återtog Clemencia äfven sin naturliga glädtighet, hvilken, tillika med hennes oskuidsafulla behag, till stor del var en verkan af den förtjusande anspråkslöshet, som grundleagts genom den allvarliga och gudfruktiga uppfostran hon i klostret erhållit, och som alldeles utrotas af nutidens filosofiska fåfänga och fria uppfostringssätt. Sålunda ansåg sig Clemencia, efter någon tid, då hon lärt känna sin omgifning samt fann sig älskad och betraktad som en medlem af familjen, tör den lyckligaste varelse på jorden. En dag isynnerhket blef henne denna sällhetskänsla öfvermäktig, och med en oemotståndlig värma och kärlek slug hon armarne om sin svärmoders hals, sägande: tModer, hvad jag är lycklig här. Jag är så nöjd och glad ät lifvet! Sefioran, som efter vanligheten flitigt stickade på ex strumpa, såg upp från sitt arbete och betraktade sin sonhustru med yttersta förundran samt svarade vänligt: Är du lycklig här, min dotter, det gläder mig.t Men i det svaga, något smärteamma leende, som för ett ögonblick spred sig öfver hennes drag, lästes tydligt samma ord, hvarmed hon besvarade det utbrott af sorg, hvaråt Clemencia vid sin ankomst öfverlemnade sig: Huru skulle en hustru så kunna sakna sin make som en möder sin sön 14