Aftonbladet – 21 juli 1863, sida 3

(Insändt.) Vandalism. Nyligen hafva såväl Stockholms allmänhet, som tidningar, enhälligt uttalat en strängt ogillande dom öfver det attentat, som några våldsverkare utförde på en enskild egendom nära staden, hvarest de nerhöggo flera unga träd, hvaribland en ek om 25 år. Huru skall väl nu den allmänna domen utfalla öfver den barbarism man begått då man midt inuti Stockholms stenöken, der hvarje liten grön fläck är en raritet, hvarje träd en dyrbarhet, dock företagit sig att nerhugga icke ett, icke några, utan omkring sjuttio (säger 70) lindar, hvaraf flertalet voro hundraåriga, starka, lummiga träd! Det kallas nidingsdåd då några, kanske druckna sällar i okynnets eller hämndens öfvermod nerhöggo några träd på ett landtställe ; men nu, då en mängd, en styrelse har panna nog stark att inne i staden begå en långt större och svårare förstörelse, då skall troligen den lugna, långmodiga, tåliga, tröga och liknöjda Stockholmsbefolkningen under en stillsam suck nöja sig med att säga amen. Förhållandet är nemligen, såsom hvar och en lätt genom en promenad kan sjelf öfverlyga sig om, att man ingalunda nöjt sig med det, i öfrigt välbetänkta, företaget att boritaga den mur som omgitvit Adolf Fredriks kyrkogård, utan man har tillika borttegit, med stora kostnader uppgräft och bort: tagit alla de träd som bildade en rad innacför nämnde mur. Detta abderitiska företag måste hvarje förståndig och hyfsad anse som ett brott icke allenast mot öd non a