Aftonbladet – 18 juli 1863, sida 3

elormen tjuter och vågorna slå emot stranden såsom nu. Hvad gör det oss, om hafvet är oroligt? Det liknar blott en yster häst, som slitit sönder sitt betsel, men som stannar och återvänder på sio herres tillrop. SMen dagen derpå, ex de Constancia, hvurs oro och förskräckelse ökats af berättelsen dagen derpå, Gertrudis, hände då ingenting? Följande morgon4, svarade husbåller skan. öppnade Curro porten, sedan ban först förvissat sig om att intenting missiänkt syntes i närbeten, och. men sefioritas, det här är ledsamt, fröknarne äro ju hvita som liljor i ansigtet, låt oss tala ora något annat. Nej, nej!4 ropade Constancia, vet du ej ait vissheten, hur förlärlig den än må varu, alltid är bättre än den oro som förutgå och att fruktan för en fara är rysligare än faran sjelt? Nåväl, fortsatie Gertrudis, följande morgon faun Curro vid foten af korset dernere en man, g0m... var... däd. Jesus, Marin!t utropade Clemencia och Constancia på en gång. Uuder dödsarbetet hade han till hälften nederält sig i sanden. Var hav mördad? 4 Nej, svarade Gerlrudis, fhans död var natuyriig.4 Dios mio! Dios mio! utropade Clemencia; barmhertigheten bade kunnat frälsa hans lit; klokheten dödade honom.t 4Ja, sefioritaX, svarade Gertrådis; också kunde min stackars Curro aldrig förlåta vig deita. Han höll ej sitt bufvud länge uppe, och i sin sista sjukdom upprepude han under yrseln etändigt orden: Vill ingen bjelpa mig? I detta ögonblick hördes ett starkt, doft ljud som al en skarp, men kort åskknull. tHvad var detia? ropade de båda unga flickorna och sprungo upp från sina stolar. Det vart, svarade Gerirådia i. högsta ångest, Cen stämma från bronsläppur, som sade eamma ord: Vill ingen hjelpa nig? SBroustäppar! Hura? det skulte vara...s