Aftonbladet – 11 juli 1863, sida 2

genheter, men vid jemförätde ef dessa synes mig den sistnämnda hafva företräde: Att helt och hållet förbindra den ena menniskan att omtala och fälla omdömen öfver den andras gerningar, ätven då dessa kunna för den sednare2? anseefide vara menliga, tror jag ej vera verkstä lbart eller ens önskvärd:. Förhållanden kuvna till och imed inträffa, då plikten fordrar, att man Wppiäcker, hvad man om andra tet, öch yttranden och om dömet Gin dessa böra således ej kunna blifva föremål för åtal och s:raff i annat fall, än då de ära osanna, eller blifvit fällda i sådana ordalag eller under sådana omständigheter, att de, oberoende deraf, om de äro sanna eller ej, kunna hänföras tlil så beskaftade förolämpningar. som 9 och 11 56 omtala och bestrafla. Denna åsigt är äfven antagen i förslaget, enligt hvilketansvar för ryktes utspridande är stodgadt endast för det fall, att ryktet är fälskt och att ryktesutspridaren således beljugit en annan, men gehom pu ifrågavarande inskränkning i bevisningsrätten kan lätt hända, att äfven den bevishga sanningen blir bestraffad såsom osanning och den, hvilken omtalat en till dragelse, som karhända Skett i många vittnens närvaro öch om hvars sanning allmänheten är öfveriygad, skulle, utan att få bevisa kvad han sagt, kunna dömas till det straff, som lagen för lögnaren bestämmer. Ena sådan lagtllämpning, som otvilvelaktigt skulle mötas af ett allmänt ogillande, kunde lätt undergräfva aktningen för tagen och rubba allmäoketens förtroende till rättvisan i dess bud; och då derjemte för den, om hvilken ett förnärmande rykte blifvit satt i omlöpp, måste vara af mera vigt, att ryktets osanning varder uppdagad, än att ryktesut spridaren blir dömd till straff, tror jag derföre den, som tuiltalas för ärekränkning, ej i något fall böra betagas rättigheten att bevisa sanningen ef det gjorda tillmälet, såvida ej dewa afser ett brott, för hvilket den, mot hvilken tillmälet gjordes, förut blitvi genom dom frikänd och ryktets osanning således måste anses redan derigenom vara till fullo ädagalagd. Väl skulle gonom ett stadgande i den syftning, jag nu antydt, kunna inträffa, att äfven tilldragelser inom det enskilda eller husliga lifvets i allmänhet fridlysta område kunde utspridas, ja till och med; om upprättelse fordrades, blitva före mål för domstols undersökning; men är det utspridda ryktet ogruodadt, kan ju den, hvil ken det angår, ej anses lida något genom eu undersökning, som måste antagas leda till upplysning derom. ÅAråter det utspridda förhållandet sannt, är, såsom lagkomiten ut trycker sig, ej den, som omtalat det, den egentlige ärekränkaren, utan är det gernings mannen sjelf, sm kränkt sin ära; och ul sådant blir kändt synes mig innebära min dre våda, än att den, som icke talat anna än hvad som bevisligen är sannt, blir stäm. plad och bestraffad såsom lögnare. Jag hem ställar derföre, att ifrågavarande mätte er hålla denna förändrade lydelse: . Den, som för ärekränkning tilltalas, må e med bevisning om sanningen af gjordt tillmäl sig från ansvar fria, utom i de fall, då har tillvitat annan bestämdt brott eller visst slag a brott, eller ock viss gerning, som i 8 sägs Har den, mot hvilken tillmälet gjordes, varit för brottet tilltalad. men blifvit gerom laga kraf ägande dom från åtalet frikänd; vare ej heller för befrielse från ansvar för tillmälet, bevisning tillåten.