Aftonbladet – 10 juli 1863, sida 3

dan blet imsändaren utreamngsmaen 1 SterD: huset efter en postförvaltare och måste så Jedes strax efier dödsfallet taga reda på boet och således äfven på kontoret. Till sin stora förundran fann han der ofantlige högar — rigtiga dritvor liggande bakon bord, kistor och skäp — af någon skandal. tidning skulle man tro? Nej af Läsning för Folket. Denna tidskrift, redigerad af Sverges ut märktaste män inom litteratur och veten skap och utan all beräkning på enskild vinst. utgifven endast och allenast för att sjride nyttiga kunskaper och ädlare anda bland fölket, behandlades så derför att den hade förmånen att gå under korsomslag och så. ledes ej gaf postförvaltaren någon enskild vinst. Det berodde af posttörvaltarens lynne för dagen om tidskriften utlemnades eller kastades bakom bordet, soffan eller någon an nan möbel. Mannen, som gjorde så, var detta ouktadt icke en dålig menniska, utan han blott förblandade hvad han som embets man borde göra, med det han som enskild. oansvarigt kunde göra. Prenumerationen på 4Läsning för Folket hade också i hela den orten upphört, emedan, som man sade: Den kom så oordentligt och ofta alldeles uteblef— en klagan, som insändaren räknade på redaktionens syndaregister ända titl dess han af en händelse fick reda på verkliga förhållandet. Hvarföre då forlfara med ett aflöningssätt, som omöjligen kan få ännat än dåliga re: sultater och hvarför icke företaga en riktig reform i stället att försöka genom bref och cirkulärer förlika allmänhetens billiga for dringar med embetsmannens plinbok — ett försök som icke kan lyckas. Låtom oss tillse något litet hvarthän ett dylikt lappande sluiligen för. På det att postförvaltaren må få så mycken inkomst som möjligt af tidningarne har man på alla sätt försvårat korsbandseändningen. Denna försändning är dock en leglig rättighet; men man har till enskildas nytta, genom tillägg försökt att försvära eller omöjliggöra den lagliga rättigheten. Vi se här huru man. när man börjar i galen ända, är at det be: fängdas inre nödvändighet tvingad att oupphörligen göra en sak ännu betängdare. Ett af dessa försvårande försök är den föreskriften att hvarje särskilt nummer af en tidning skall förses med korsband. Nu afgå till en bokhandel t. ex. 100 exemplar, men dessa (3 ej läggas i ett pakett utan kvart och ett uummer förses med särskilt korsband och särskild utanskrift. Redaktionen fär derigenom mycket besvär, men postkontoret icke mindre och dessutom blir upplagan dubbelt tyngre, så att elit uvggrant efterlefvande af denna föreskrift icke leder fill annat än au postverket måste begagna ett större hästan tal blott för att fortskaffa — omslagspapper. Denna föreskrift är sådan att udaren. postkontoret och kongl. poststyreisen sjelf måste önska att den icke iakttages, och detta måtte väl vara beviset på att den bör upphäfvas. Men alla dessa försvåringar och omöjligoöranden kunde ändå på något sätt förkla ras om postförvaltarne deraf skördade den allraminsta nytta; men detta blir icke fallet. Man kan försvåra försändandet af en tid ning, man kan öfverlemna förläggarens och prenumeranternas lagliga egendom åt godiycket och huttlet så mycket man vill, men man kan detta oaktadt ej tvinga allmänheen att prenumerera på posten, då den hellre bör det i bokhandeln. Skälen dertill äro att man der bar åreräkning men icke på postkontoret. Tidningsutgifvaren önskar säkert lika varmt som någonsin postförvaltarne att prehumerationen skedde på postkontor, emedan han då erhöll kontant liqvid; men som etta ej sker, måste han låta prenumeraionen gå genom bokhandeln och kommisionärer m. fl. Korrektivet ligger utom å väl hans som postkontorets förmåga, och rela följden blir, att de å ömse sidor kunna tälla till små chikaner och krångel, men örlora på begge hållen. Bevillningsstämpelv är ju egentligen ett rimärke på hvarje nummer, men då denna tampel ger tidniogen rätt att gå med pot.n, så är det klart att man borde ega att ägga ett korsband om flera exemplar, så rida de skola gå till samma man, dock så utt antalet af stämplar kunde efterses. Inen kan hindra oss att i ett konvolut inögga flera bref, blott utanskriften är till nr person. Om så ej vore skulle breföpping bli en nödvändighet, och för den äro i 1 Sverge icke särdeies fallna. Då porto betalas, så angår det ingen urumånga bref eller papper ett bref eler paket innehåller. Man har i konseqvens med detta icke ågon snnan rättighet än att tillse att blott tämplade tidningar och ingenting annat förändes under korsomslaget. Detta korsomlag vore då ett vanligt bref blott med den kilnaden att frimärket står på hvarje numner och icke på omslaget. Sådant är det enkla resultatet då man ndersöker frågan, och de många korsomlagen som skulle tynga posten är ett tilägg, hvilket ser ut som en förmån för postörvaltarnes enskilda affärer; men icke kan lifva annat än ett sätt att hindra gagnega skrifter att för godt köp spridas bland Illmänheten. Hvarföre brodera ut särskilda lagar förj dniogarne, hvarföre ej låta dem, då del etala bevillningsstämpel, utan vidare om tändigbeter åtvjuta en betald rättighet? Hela denna gren af postlagstiftningen viar huru man störtas i Scylla cå man vill ndvika Charybdie. Det gifves månza sätt att komma ur enna sneda ställning emellan allmän rätt: ch enskilda ekonomiska fördelar, men deril fordras att staten sjelf öfvertar ellas! rfvoden och utdelar dem i mån af det bei vär tidningarne förorsaka på olika platser.) När en inkomst genom enskildt bemöande icke hvarken kan ökas eller minkas. fredas embetsmannen från frestelsen