Aftonbladet – 10 juli 1863, sida 2

STOCKHOLM den 10 Juli, De ekonomiska skolfrågorna vid riksdagen. Då rikets ständer vid 1856 års riksdag eibeviljade en ny lönestat för elementarläroverken, samt utllika fastställde en ny prinleip för elementarlärarnes befordring i löneJ väg, enligt hvilken hvarje sådan tjensteman i en rätt, att hvart femte år efter oförvitlig tjenstgöring uppflyttas till eo högre lönegrad, tills han den högsta uppnått, og ;Jman otvifvelaktigt ett stort steg till afnjelpande af det ekonomiska betryck, som hittills hvilat öfver denna tjenstemannakår. Visserligen var den beviljade högre lönestaten icke någon eqvivalent ersättning för ; hvad man förlorat genom att afsäga sig den dubbla tjenstårsberäkningen; visserligen var det hufvudsakligen de fordna kollegerna eller den nuvarande adjunktsgraden, som deraf hade någon fördel, ty lektorerna, synnerli gen de äldre, voro, åtminstone vid stiftsstädernas läroverk, genom befintliga pie : bendepastorater och hemman sensom genom de fria bostädersa, lika väl, ja äfven bättre aflönade an efter nu gällande lönestat; men at alla bereddes åtminstone den förder, att man fick en säker, om ock af-flägsen utsigt till en tarflig bergning, utan :Jatt behöfva för bröds skull kasta sig in på en bana, hvärtill säkerligen mången, som -I sålunda måst beträda densamma, kännt sig obedvämn — nemligen den presterliga. Men dåen ny grundsats skall tillämpas på redan förhandenvarande förhållanden, kan det svårligen undvikas, att olägenheter, missförhållanden, ja till och med orättvisor uppstå, hvilka man ej på något sätt kunnat förutse och som en efterföljande lagstiftning måste vara betänkt på att afbjelpa; så har äfven händt i förevarande fall. Rikets ständer kommo ej att tänka på, att ofvannämnde befordringsprincip egentligen innebär fördelar för dem, som vid yngre år lyckats blifva ordinarier på endera af läroverkets tvenne tjeastemannagrader; man kom ej att tänka -på, att extra ordinarier funnos och skulle alltid komma att finnas, hvilka tjenat 7, 5 å 10 år, innan konjunkturerna tillstadde dem en ordinarie pla:s, och att lektorer funnos och alltid skul!e komma att finnas; hvilka, då de befordrats dertill, re dan ett tiotal af år eller längre tjeustgjort som adjunkter, och att båda dessa kategorier af tjenstemän genom den nya anordningen skulle befinna sig i sämre ställning äv förut, emedan de förlorade de chancer till befordran, som slumpen lemnade dem genom föregångares död eller möjliga afIgång till annan plats, och fingo i stället endast en utsigt till bergning, hvilken de ej kunde nå, förr än de skridit långt ned om mannaålderns horisont. Följderna af detta förbiseende hafva redan visat sig, dels der utinnan, att svårigheterna att erhålla dugliga extra ordinarie lärare alltjemt tilltaga, dels derutinnan, att män med större dug lighet och lärdom hålla sig undan från adIjunktstjenstgöringen, hvaraf de ej hafva någon fördel; härpå lemna de postdagligen i Itidningarne till ansökning kungjorda adIjunktsoch kollegaplatserna, hvartill inga sökande finnas, slående bevis. Sålunda undandrages från adjunktsgraden den fond af flärdom och insigter, utan hvilken lärarerutinen lätt urartar till mekanism och slentrian, samt från lektorsgraden den mognade erfarenhet och lärareskicklighet, som svårligen kan vinnas utan offentlig lärareverksamhet, och utan hvilken lärdomen blir ett ofruktbart kapital, som icke kommer lärjucgarne till godo. Såväl vid denna som föregående riksdag hafva stånden varit uppmärksamma på dessa missförhållanden, och det torde vara behöfligt att taga i betraktande, hvad som blifvit gjordt för att afbjelpa dem och hvad; som:ännu återstår att göra. Redan vid sistförflutna riksdagen beslöto ständerna, stt extra ordinarie lärare vid elementarläroverken skulle, såsom ersättning för deras umbäranden och försakelser? under den tid de Tör sin tjenst endast upp: burit de ringa arfvoden, som hittills dem beståtts, förklaras berättigade att från och med år 1861 såsom grund för högre lönetur beräkna sig till. godo det antal afslutade läseår utöfver fem, som de sålunda tjeostgjort. Denna åtgärd innebär redan ett godt steg framåt till rättande af det ena af dessa med fog öfverklagade missförhållanden, och skulle hafva gjort till fyllest, såframt ej sjelfva formuleringen af riksdagsbeslutet ledt till en ny orättvisa. De extra ordinarie lärare, som skulle komma i åtnjutande af berörda förmån, benämades iriksdagsbeslutet extra lärare och duplikanter; på detta uttryck hängde: man upp sig, och det gaf anledning till: den orimligheten, att en tredje klass af extra ordinarier, de så kallade vikarierna, som -ej funnos uti riksdagsbeslutet uttryckligen nämnda, blefvo uteslutna från all delaktighet i den tillerkända förmånen. Till en sådan uteslutnibg fanns emellertid ej ringaste skäl: utom den formella lydelsen af beslutet. Först och främst beror det nem ligen ingalunda af fritt val, utan af behofvet och eforernas gödtfinnande, hvad plats en ang man kan komma att antaga, då han anmäler sig till inträde i tjenst vid ett elemen tarläroverk; för det andra erfordras långt större insigter, duglighet och förtroende, för att på eget ansvar sköta ett vikariat, än för att tjenstgöra som duplikant eller extralärare; och slutligen äro med allt detta vikarierne vanligen. svagare aflönade än de öfriga, hvadan deras tumbäranden och försakelser minst lika mycket äro förtjenta afj ersättning. Häraf följer ofelbart, att berörde ateslutning egt rum så emot all rättvisa och billighet, att man vore frestad att anse densamma för ett misstag af dem som haft att tillämpa beslutet; helst många af de riksdagsmän, som voterat deröfver, sagt sig ej frmnatå annant BR Att uikannakna damit Ont