Aftonbladet – 8 juli 1863, sida 2

form; den uppmärksamme granskaren skönjer der äfven lätt de första dragen af ett straffsystem, som det blef en sednare tid förbehållet att fullständigt utbilda. Genom nämnda förordning upphäfdes straftet för trolldom, — dödsstraffen inskränktes, — den Juridiska presumtionen om barnamord mot qvinna, som födt oäkta foster och lagdt det å lön, borttogs, — påföljden afärans förlust afskaftades för vissa brott, — och frihetsstraffet, högst sparsamt användt af 1735 års lagstiftare, vann en utsträckt tillämpning. Under det sista stormigare skiftet af nämnde konungs regering fick fortsättningen af den påbörjade lagförbättringen sti tillbaka, fastän en sådan fortsättning visserligen varit påkallad af den bildningsgrad, hvartill nationen blifvit höjd. Icke heller synes någon uppmärksamhet deråt blifvit egnad under det derpå följande tidskiftet intill rege mentsförändringen år 1809. Ty såsom något synnerl:gt steg till kriminallagarnes förbättring lärer man svårligen kunna anse kongl. förklaringen den 23 Mars 1807, hvarienom, kland annat, den sedermera så förhatliga kyrkoplikten vann ytterligare stadga och utveckling. Men 1809 års ständer fästade genast sin uppmärksamhet å behofvet af ytterligare reformer på detta lagstiftningsområde och anhöllo hos Kongl. Maj:t om nedsättande af en komit för ändamålet, En sådan komitå förordnades ock år 1811, och uti underdånigt betänkande hemställde komiterade, om ej flera af gällande straffarter, synnerligast spö och ris, borde såsom ändamålsvidriga försvinna och kroppsstraffen i allmänhet utbytas emot fängelse, arbetsoch korrektionsstraff, hvilka voro använda hos Europas mest upplysta tolk. Detta förslag gokändes af Kongl. Maj:t och blef af honom öfverlemnadt till rikets år 1815 församlade ständer, hvilka jemväl uttalade tt gillande af detsamma. Lagkomiten fort: satte derföre sitt arbete på redan angifna grundval eller det så kallade penitentiärsystemet. Som bekant är, sönderfaller detta system i två underafdelningar, det äldre eller auburnska, så benämndt efter straffanstalten vid Auburn i nordamerikanska staten Newyork, och det ynge eler filadeltfiska, som fått sitt namn efter straffensalten i filadelfia i Penosylvanien. Det förra fordrade såsom hufvudvilkor dels fångarnes inneselutande hvar i sin cell nattetid, dels ock sträng tystnad under gemensamt arbete om dagen. Det sednare åter, hvilket ieke räknar sin ålder längre tillbaka än från slutet af är 1529, hvilade på principen af fångarnas fullständiga afskiljande från hvarandra bäde dag och natt. Af dessa systemer var endast det auburnska mer allmänt kändt, då lagkomitens arbete fortgick, och på detta var ock bygdt det förelag till kriminallag, söm, under benämning straffbalk, lagkomitn år 1832 från trycket utgaf och som, efter ytterligåre undergången revision af samma komitt, allmängjordes är 1839. I detta förslag voro endast fyra strafferter upptagna, nemligen enkelt dödsstraff, straffarbete, fängelse och böter. Förslaget granskades sist nämnda år af högsta domstolen, som, jemte fastställande af åtskilliga detaljanmärkningar, tillika hemställde att det under tiden mer utbredda och bepröfvade fiiadelfiasystemet målte, i stället för det auburnska lägges till grund för en blifvande ny straftlag. Emellertid blefvo, i följd af rikets ständers beslut och konungens sanktion, särskilda författniogar utfärdade den 10 Joni 1841, hvarigenom dels alla qvalificerade dödsstraft afskaffades, dels förbjöds att, i brist af tillgång hos sakfälld person till bö ter, dessa finge förvandlas till spöeller ris-straff, dels ock i vissa andra fall inskränkning skedde i användandet af sistnämnde straffarter. Rikets ständer hemställde jemväl vid riksmötet 1840—1841, det K. M:t måtte, innan lagkomitåns förslag till slutlig pröfning förekom, förordna en beredning att ytterligare öfverse och jemka förslaget. En sådan beredning blef ock tillsalt och afgaf år 1844 ett förslag till straftlag, upptagande endast tre straffarter, nemligen dödsstraff, fängelse, antingen i gemensamt rum eller i enrum, och böter. Detta förslag, som sålunda icke var uteslutande bygdt hbvarken på det ena eller andra af förutnämnda straffsystemer, blef, efter åtskilliga smärre af K. M:t deri beslutade alvikelser, genom kongl. proposition framlagdt för rikets ständer vid riksmötet 1844-1845. Dervid kunde dock ej fela att tvekan skulle hos mången uppstå för att obetingadt och på en gång antaga hela det nya lagverket. Den föreslagna lagen var nemligen bygd på så godt som alldeles nya, i tillämpningen ännu icke pröfvade trundsatser samt till form och uppställning högst väsentligen olik den gällande. Bland dessa principer var icke allenast sjelfva straffsystemet till större delen nytt; många andra grundsatser voro det äfven och deribland det så kallade latitudsystemet, hvilket innebär rätt för domaren att inom vissa af lagen etadvade gränser, elt maximum och ett minimum, bestämma åtraftet efter de försvårande eller mildrande omständigheterna vid brottet. Denna princip, hvilken väl flerestädes, fastän endast såsom undantag, förekommer i 1734 års lag, var här deremot regel och väckte såsom sådan farhågor. Emellertid framlade dåvarande lagutskott för rikets ständer ett betänkande, deri fullständigt 1edogjordes för de väsentligaste af de principer, hvarpå förslaget var bygdt. Dessa godkändes väl af rikets ständer, men tiden medgat icke en vidare pröfning af förslaget. 1 nämnda godkännande fann K. M:t likväl anledning att för 1847 års ständer ånyo framlägga förslaget. Afven då möttes det dock af tvekan. Lagutskottet ansåg sig ej heller kunna tillstyrka förslagets antagande oförändradt, utan uppgjorde ett nytt, visserligen i mycket öfverensstämmande med det förra, men dock i åtskilligt väsentligen afvikande derifiåän. Emellertid förföll cå väl dot