Aftonbladet – 8 juli 1863, sida 2

renheien sasom gagnelig; och detla gal NM. M:t anledning att vid riksmötet 1856 —1858 ramlägga förslag till en ytterligare partiel reform, nemligen i afseende å lagstiftningen om bedrägeri och förfalskning. Med någon förändring blef äfven detta förslag af rikets ständer antaget, och promulgerades såsom lag den 7 September 1858. Genom denna författning är det i 1855 års förordninz om ansvar för stöld och rån redan antagna straftsystem ytterligare utveckladt. Fängelse vid valten och bröd förekommer nemligen icke i 1858 års förordning såsom ett sjelfständigt straff, utan endast såsom förvandlingsstraff vid brist af tillgäng till böter, och frihetsstraffet finnes indeladt i straffarbete och fängelse, hvilka begge straffarters skiljaktiga kerakterer redan hade blifvit bestämda genom kongl. förordningen den 21 December 1857, angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum. Ännu en större partiel reform ansågs dock of K. M:t nödig, innan en hel brottmålslag kunde ånyo till rikets ständers antagande framläggas — och K. M:t afgaf derföre vid sistförflutna riksmöte förslag till förordning angående mord, dråp och annan misshandel. Samma principer i afseende å straffoch latitudsystemen, som utgjort lagstiftarens ledning vid de föregående nya författningarna, voro äfven här följda; och några delade meningar om lämpligheten häraf ojordes icke inom representationen gällande. Förslaget, med några tå förändringar antaget af rikets ständer, upphöjdes till lag genom kongl. förordningen den 29 Januari 1S61 och bildar således den tredje flocken af de större partiella reformer, som banat vägen för den fullständiga brottmålslag, hvars antagande 1848 års ständer lemnade i orf åt en med rikare erfarenhet utrustad framtid.? Lagutskottet öfvergår derpå till en jems förelse, i afseende å uppställning oeh språk, mellan 1734 års lag och det nu framlagda förslaget. Den dervid lemnade karakteristiken af 1734 års lag är särdeles väl skrifven och, efter vårt omdöme, träffande, hvar före vi tillåta oss här äfven återgifva den-: samma: Uppställningen, ehuru anordnad på en tid, då jurisprudensen inom Sverge ingalunda stod lägre än i vår tid, är dock icke strängt vetenskaplig, utan kasuistisk, lämpad efter folkets rättsbegrepp, liknande deruti Sverges äldsta lagar. BSärskildt gäller detta om missgerningsbalken. I korta kapitel med särskilda rubriker sammanför den i grupper endast sådana brott, hvilkas sammanhang med hvarandra kan antagas vara kler äfven för den i vetenskapen oinvigde. Hänvisnivgar från en paragraf till en annan förekomma högst sparsamt, och man behöfver i allmänhet icke söka på mer än ett ställe i lagen för att finna alla straffpåföljderna för ett brott. Redan härigenom lättfattlig, har den blifvit det än mer genom språkets beundransvärda enkelhet, klarhet och epigrammatiska uddighet, hvarigenom lagbuden liksom rista sig i läsarens minna och ej sällan öfvergå till ordspråk. I detta hänseende yttrar sig på följande sätt en utmärkt språkforskare i nyare tider: Vår nu gällande lagbokX, säger han, är sista lemningen af den gamla storheten: den. är utan jemförelse, det största konststycke i stilistisk väg, hvilket svenska språket på flera sekler har att uppvisa. Intet af hvad vår tid eger bäst i den vägen, kan närmas derintill. Framställningen är naiv, lefvande och pittoresk som hos Homerus och Herodotus, — stark och storsint som hos Livius, — kort som hos Tacitus. I gedigen: het, i uttryckets afmälta korthet, rundning och träffande bestämdhet, öfvergår detta arbete den trenne århundraden äldre landslagen, — en märklig företeelse under en nästan successiv förslappniog.4 I detta vitsord lärer den opartiske granskaren ej kunna undgå att instämma; och att denna språkets förtjenst äfven var af lagstiftaren sjelf med ytterlig omsorg sökt, bevisar ett yt trande af den man, hvilken, enligt hvad sednare forskningar ådagalagt, äran deraf i första rummet tillkommer, nemligen lagkommissionens ordförande, riksrådet grefve Gustaf Cronhjelm, som vid ständernas första sammanträde för öfverläggning om det nya lagverket utlät sig: Verket är ej stort och vidlyftigt, utan litet och kort, men kortheten är just det, som särdeles har förorsakat möda och omhugsande, ja så, att man ofta har måst använda några timmars tid till att påfinna ett enda laggillt och lämpligt ord, eftersom det ock heter: lex brevisezto et imperiosat. Genom dessa vår gällande lags nu ans gifna förtjenster har denna lag ock blifvit, hved hvarje sådant verk bör vara, en bok för folket, och det på ett sätt som en lag sällan, om ens någonsin, blifvit det i andra länder. Icke såsom skulle, hvad en kriminallag särskildt beträffar, denna vara en bok, för folket i den mening, att det vore deraf, som folket skulle behöfva inhemta hvad som vore rätt eller orätt, lofligt eller icke, — ej heller att man skulle kunna i lagen efterse för huru pass godt pris man kunde föröfva den eller den förbrytelsen. Men jen bör vara en bok för folket derföre, att folket i ett fritt samhälle eger att konrollera jemväl domstolarnes verksamhet, — ut tillse huru det dömes, äfvensom att annärka brister i lagen och yrka dess förbäts rande. — Nyare främmande kriminallagar, ypnerligen de tyska, hafva ej alltid, såsom fta från utlandet försporda klagomål vits: rdat, uppfyllt denna fordran på lättfattligwet för folket och derföre flerstädes förblif. it för detsamma helt och hållet främmande. Je framträda neml. ofta, dessa lagar så väl ill uppställning som språk, i full vetenskaplig ustning, — och stundom skulle man, om man sjelfva texten blott inskjuter de latinska ternini technici, vara frestad att tro,tet man har ramför sig, icke en lag, utan en renträttsveenskaplig afhandling. Man kan loforda det trängt systematiska i dessa lagars uppställs ingS dat minntiäct nnnanrunna i ham ärdandat