Aftonbladet – 8 juli 1863, sida 2

Brotimålslagstiftningons utveckling i Sverge. Vid afgifvande af sitt på ständernas bord nu hvilande betänkande öfver det kongl. förslaget till ny strafflag, har lagutskottet förutskickat en historisk öfversigt, för att visa, ej allenast huru flera af de äldre straffarterna antingen helt och hållet eller för vissa brott småningom bortfallit och huru nya principer, med varsamhet inympade på lagstiftningen, alltmer slagit rot och vunnit allt större terräng, än äfven huru omfattande, förberedelserna till den nu föreslagna lagen varit och huru stora de krafter som dertill medverkat. Denna öfversigt synes oss kunna vara af intresse äfven för den större allmänheten, och vi återgifva den derföre här, så lydande: tFör den nya brottmålslag, hvars antagande sålunda blifvit af Kongl. Maj:t föreslaget, har väg redan blifvit banad genom de flera genomgripande förändringar inom kriminal-lagstiftningen, som under sednaste decennium af konung och ständer beslutats. Af de 61 kapitel, hvaraf missgerningsbalken i 1734 års lag ursprungligen bestod, äro redan ej mindre än 27, hvaribland npågra af de vigtigaste, helt och hållet upphäfda; och i flera af de öfriga hafva under tidernas lopp väsentliga förändringar blifvit vidtagna. Det äldre straflsystemet är ej blott brutet i sina grundvalar, det är redan så godt som undanträngdt af ett nytt, som uppvuxit vid dess sida och om hvars företräden erfarenheten redan lemnat tillförlitliga vitsord. Öfvergången till en helt ny brottmålslag är derföre numera icke förenad med några vådligare rubbningar; det bör icke skäligen kunna hos någon uppstå tvekan att ur denna del af vår lagstiftning utplåna de få, ännu återstående spåren af ett redan genomgånget kulturstadium. Ser man på den del af 1734 års lag, som innehöll den egentlig: strafflagen, eller missgerningsoch straffbalkarne, så är den visserligen för en sednare tids civilisation i hög grad stötande genom den mängd af affliktiva kroppsstraff, som der möta på hvarje blad. Men bedömer man, som sig bör, en historisk företeelse efter dess egen tids måttstock, så finner man att denna strafflag i humanitet ingalunda stod efter, utan tvärtom framför nästan hela detöfriga Europas kriminallagar, likasom densamma, i jemförelse med den äldre svenska kriminal-lagstiftningen, var ett vigtigt steg framåt. Förmildrade seder och en högre kullurutveckling åtföljas dock alltid af mer eller mindre genomgripande förändringar i brottmålslagarne ; och det var en svensk konung förbehållet att icke allenast kraftigt bidraga till nationens intellektuela utveckling, utan äfven sjelf taga initiativet till den mest genomgripande reform i vår kriminallagstiftning, som egt rum under hela det århundrade, som följde näst efter 1734. Vid en återblick på utvecklingen af denna lagstiftning kan Gustaf III:s namn icke utan orättvisa förbigås. Väl voro stundom bans åsigter härutinnan för mycket framom sin tid för att kunna i allo genomföras. Så t. ex. i fråga om dödsstraffet, hvartill utskottet häf nedan återkommer. Men kongl. förordningen den 20 Januari 1779 är dock tillräckligt märsglig för att göra epok i vår brottmålslegstiftnings historia. Icke allenast