Aftonbladet – 7 juli 1863, sida 3

sonöghet, ej heller emedan hon, på den tafla vi ämpa teckna, kommer att intaga någon framstående plats, men emedan det är nödvändigt att, då man en väng låv gon person få ordet, ockeå underrätta ren hvem han är. Då öfverste Mata korpral och Eufi dotern till den oa varresiske värdshusvården, en stor, lig och vacker flicka, vur hans Ö kade han ofia sjunga för henne en bekant soldatvisa: Bry dig ej om bönder, du Trogen mig skall finna, j Blir jag öfverste, blir du Också öfverstinna. Så gick det en, ty Gå, under kriget med irensmännen, den tappre korpra!en måste följa med sitt r eote, delade värdshusvärdens dotter 08 faror som hans upphöjelse. Man mäste dock medgifv att hon red vid hans sida med en skic lighet och ett mod eom skulle gjort heder åt en konstberiderska samt förvånat nutiders damer som ej kurna siila qver på sina passgångar., ech som skrika och taga til fygten för en råtta. Vanligtvis var hon vid dessa tillfällen klädd i vida pantalonger och en uniformsrock med lörga skört, famt fre bjerta guldränder på ärearne. På hufvudet bar hon en liten m . en ej särdeles väl utförd ef terhärmning af den polska hufvudbonaden, och prydd med några långa svarta plymer, hvilka, då hon red fort, svsjade efter henne som ett mörkt rökmoln. För öfrigt utmärktes denna mössa ef en kokard, stor som en liten melon. Soldaterna hänrycktes elitid ef benves ösyn; för att följa sin öfverstinna och beanes baner skulie de gätt, ej ellenast genom vatten uten äfven genom eld. Hvi stolt och herrlig qvinna! ro ades öfverallt, och icke utan skäl. Denna benämning hörde hon så ofta och blef så van dervid att hon slutligen ansåg den såsom ett af sina dopnamn. oros ännu blott var