Aftonbladet – 4 juli 1863, sida 2

min största plågoande. Jag höll af dig, utan att förstå hvarföre; mitt förstånd afskydde din elskhet, din vildsinthet och dina besynverliga nycker. Du föreföll mig såsom något ondi, det jag måste undfly, just derföre att det var mig så kärt. Och såsom yngling, inföll Gurli, Churu ansåg du mig då? Som den förkroppsligade bilden af alla mina lidanden. Du tjusade mitt öga och mitt hjerta, men du jagade mig ifrån dig genom de sår du ständigt gaf min stolthet. Du var för mig en sammansättving af så olycksbringande egenskaper, att jag fruktade den makt du utöfvade på min känsla och uppbjöd hela min vilja för att motarbeta den. Du blef det oaktadt den kraft som dref mig till, arbete. Jag ville samla kunskaper, för att böja mig öfver dig. Jag arbetade, för att så utveckla mig till mitt yttre skick och min inre menniska, att jag blef en man, den der i meåvetandet af sitt högre menniskovärde kunde le åt dina anfall och en dag framstå för dig såsom en person, värd din aktning. Din kärlek var något jag aldrig eftersträfvat, emedan jag kände, att om du gilvit mig den, skulle all min sinnesstyrka varit kufvad och jag blifvit förvandlad till din slaf.4 tOch detta, Stefan, ville du ej blifva, derföre stod du såsom man ännu fast uti litt beslut att icke närma dig mig?4 sade Gurli. Ja, mera än någonsin. Falkenstern hade senom uttalandet af sin sista vilja söktföra oss tillsammens. Uppfyllandet af hans önskan skulle ha gjort, alt jag fått dig att acka för on rikedom, den jag aldrig efterträfvat. Du med ditt misstänksamma lynne ade då i vår förening ej sett något annat in en egennyttig beräkning af mig. Jag