den luft han målar och gungat på de vå gor, i hvilka han låter månen spegla sig Hans förtrogenhet med ett skepps konstruk tion och tackling är i ögonen fallande, oc! i detta afseende lärer han som oftast kom mit sin fordne lärare Gudin till hjelp. Hvar som åter kan anmärkas mot Benneters taflo är en viss enformighet och brist på varia tion. Fr. D. Bög, Bergen, studerat i Paris exponerar: En örn, som gripit en ung räf polar-landskap i belysning of midnattssolen; Ri por i vårdrägt. — Böe är ovedersägligen er målare af hög rang och tilldrog sig redar vid den första pariserexpositionen, på hvil ken han uppträdde, stor uppmärksamhet fö; sina vindrufoor i solsken, hvilka inköpte: af kejsaren. Han målade vid den tiden ute slutande stilleben, men bar sednare öfver. gått till att måla äfven den lefvande natu ren. Efter ett åttaårigt vistande i Paris vaknade på en gång hos honom hågen at vända ryggen åt den lefoadslustiga verlds staden och för en tid resa sin atelier nå. gonstlädes i grannskapet af norra polen, Under fyra år vistades hen nu i de nordliga trakterna af sitt fädernesland, studerade der framför allt sjöfoglarnes lif på skären i hafvet och målade scener ur detta lif vid be. lygning af midnattssolen. Det var inom denna nya genre han tilldrog sig en väl förtjent uppmärksamhet på sista verldsexpositionen i London och inom hvilken hun för närvarande är utan rival. Om effekten af den för hans taflor egendomliga belysning kan jag ej bättre gifva ett begrepp än genom alt ci tera Tegnårs ord: tMidnattssolen vå berget salt, högröd till att skåda. Det var ej dag dei var ej natt, det vägde mellan båda.4 Den på en klippa sittande örnen med en räf i sina klor är mästerligt utförd och dess konturer silhouettera sig i fina linier mot himlen. I bakgrunden helt obetydligt höjd öfver horisonten synes den röda midnattssolen med ett eget matt sken, liksom såge man henne genom ett färgadt glas, och den ofullständiga dagern grumlas ännu mera af de långa skuggor, som föremålen till följd af solens låga ställaing kasta omkring sig. Det hela är ett skådespel genom ein ovanlighet af stor effekt. Riporna i vårdrägt äro utmärkta ej endast genom naturtrohet, utan också genom en ovanligt högt uppdrifven färgprakt, i hvilken Böe synes mig kunna tölla med de bästa franska målare. Hvad jag har att anmärka mot honom är något som måhända somliga tvärtom räkna honom: till förtjenst, vemligen semma minutiösa, ända ned till det minsta utförda behandling, som ger ett så stort värde åt stillebebsmålningar. Enligt min åsigt kan den lefvande naturen i detta ariseende ganska väl tåla vid en liten afprutning och har kanske, noga täknadt, till och med ett visst behof deraf. Man kan nemligen aldrig försöka fixera det lefvande i ett visst moment med en desto större omständighet, utan att på samma gång gifva detutseende af att vara petrificeradt. inom detta område är ofta en blott antydan mera tillfredsställande än en naturtrogen utförlighet. Lorenz Frölich, Köpenhamn, elev, af Eckersberg, Bendeman och Couture, exponerar: Skämda äpplen, Italienskt landtfolk sarot Amor och Psyche (raderivgar). Denne artist tyckes tillhöra deras antal, på hvilka eger tillämplighet den gamla satsen: ingen är profet i sitt eget fädernesland4. Föga uppskattad hemma, måhända emedan han gått sin egen från danska skolan afvikande väg, har han häruti skördat de amplvuste Ioford. Med skäl kunde man kalla Frölich Danmarks Dorå; ty liksom denne sednare har han hufvudsakligen utmärkt sig genor sina illustrationer, ehuru han derjemte uppträdt med talang som målare i oljv. Hvad dessa hans oljemålningar angår, så, eburu de nogsamt bära vittne om en rikt begåfvad konstnär, äro dock icke dessa ensamma af tillräcklig stor betydenhet att tillförsäkra honom den öga konstnärsrang han intager, Hvad som gifver honom denna är den samling af gravurer han under titel af Amor och Psyche nyligen utgifvit och af hvilka trenne blad äro exponerade på utställningen. Då fransmännen just icke äro kända för att slösa loford på utländska produkter, är det af desto större betydelse när det sker, och jag föredrar derföre att framför mitt eget omdöme om ifrågavarande verk citera fransmannen Theodor Pelloquets. Bland annat yttrar denne: Den danske artistens verk skall stå qvar som ett af de mest remarkabla från detta sekel. För egen del kän-! ner jag ej i närvarande stund något arbete, som i lika hög grad framvisar alla de sällsynta och nobla egenskaper, hvilka karakterisera den saune mästaren: uppfinning, grace, poesi och höghet. Amor och Psyche kan räknas till de mästerverk, dem man citerar som förebilder för konstnären och till hvilka man hänvisar den jessimis kritiken, såsom bevis på, att konsten ärlångtifrån att vara så på förfall, som mången vill åstå. Jag skulle kunna anföra mer än ett lika smickrande omdöme om Frölichs Amor och Psyche, men anser det redan anförda vara fullt tillräckligt för att gifva ett begrepp om det värde, som i utlandet tillmätes denne konstnär. Det vore i sanning eget, om han ej snart nog skulle äfven i sitt eget hemland vinna det erkännande eom hani så rikt mått synes förtjena. Hans Gude, Kristiania, elev af Shirmer och A. Achenboch, exponerar: Ett landskap från Norra Wales (England). Gude är en celebritet redan alltför känd att jag be-j höfver desto vidlyftigare uppehålla mig vid: honom. Som bekant har han länge varit professor vid akademien i Dässeldor!, och man kan måbända säsa att han är den som danat den yngre dässeldortska landtskapsskolan. Sedan sistlidet år har Gude utbytt Diässeldort mot England, och för den tafla nan i år exponerar har han också derifrån hemtat sitt motiv. Den utmärker sig för samma goda egenskaper som man är van 4 frna I Cades dandolanor — Skilla 00