Aftonbladet – 2 juli 1863, sida 3

gen på brefvet och derutur föll först ett par veglar, så en anvisning på en årlig summa, den han egde att lyfta i Newyork hos en bankir och slutligen unpyvecklade Allon ett bref, det han med en känsla likgande blygsel genomläste, så mycken verklig ädelhet och glömska af alla lidna oförrätter innehöll det. En lång stund bief han sittande liksom bedöfvad af Gurlis godhet. Han stördes likväl snart af en knackning på dörren till bytten. Innan han hann ropa sfig in, öppnades den och han trodde sig gäckad at någon plågsam synvijla, då blicken föll på de: inträdande. sDu tycks icke väntat att här samman träffa med en gammal vän, sade den, som nu stod framför honom; men Guds vägar äro underbara. tCNämn icke Guds namn, utropade Allon och sprang upp i fullt raseri, futan säg scar rare att det är sat.n, som fört oss tillhopa å en och samma planka, på det jag ändtigen skall få den tillfredsställelsen att hämnas på den, som förstört mitt lif och min iramtid. Säg, huru vågar ni träda inför mitt ansigte, ni svarta prestsjäl, som lik en demon verkat endast för det onda. Visste oj 2å icke, att jag skule krossa er som en mask, då jag fick er i mina klor.f Allon fattade den svartklädde mannen, gom ej var någon annar fn Grönlund, i kragen. Hela Allons ansigte bar cpar af den häftizaste vrede, men det oaktadt bibehöll Gröplnod sin kallblodigktet. Han blickade hel: Iuget på Allon, sögande längsamt; Bedragaren, spetaren och undansnillaren af anförtrodt gods borde ieka tala i så hög ton till den som känner alla hans skälmstycken. Det kunde lätt hända, att jag, som reser åtföljd af några rättrogna själar, sate