Aftonbladet – 22 juni 1863, sida 3

lärares frågor. än om han examineras af någon annan; det kan icke undvikas att den som dagligen och ideligen skall fråga och examinera får ett visst sätt att fråga och helst väljer: vissa ämnen, derikring frågorna hufvudsakligen : vända sig, vissa kardinalfrågor, som först och sist framkomma Vid en dimissionsexamen skall således den offentliga skolans egna lärjungar hafva i kännedomen häraf ett stort företräde framför privatskolans elever. Dessutom kan det väl svårligen undvikas att ju icke examinatorn finner ett intresse uti att hans egna disciplar i den offentliga examen visa sig åtminstone lika skick: liga som andras. Dessa företräden, som den offentliga skolans alumner, enligt min tan; ka, måste få, skola snart medföra att alld privara undervisningsanstalter upphöra. Men lir på detta sätt all skolundervisning förlagd till statens skolor, så blir det väl också statens skyldighet att göra undervisningen så mycket som möjligt tillfredsställande alla olika behofi Nu är det nogsamt kändt att många — jag lem nar derhän om med eller utan rätt — anse la tinet såsom ett ämne, hvarpå i skolan användeå allt för mycken tid, eller såsom rent af öfverflör digt. Ärdet då skäl att påtvinga dessa ett läro. ämne, hvarpå all använd tid anses förspilld ? Ät det icke en af de heligaste rättigheter en far kand ega, att sjelf få bestämma öfver de ämnen, hvari hans son skall undervisas? Kan det dertill vi sas att dessa barn, för hvilka latinläsandet synes vara en förspild möda, utgör flertalet i vära skolor, så kan jag icke annat än anse det för en orättvisa om staten genom vissa anordningar gör undervisningen till ett monopol för sig, u an alt samtidigt inrätta denna undervisning på ett sätt, att åtminstone flertalets önskningar tillfredsställas. Jag har skaffat mig en uppgift på antalet lärjungar i 10 af de större skolornas i riket olika lasser; det synes deraf att antalet i de nedre klasserna i allmänhet stiger ifrån 1:sta till 4:de klass, men derefter aftager trån 5:te till 7:de; och detta oaktadt dessa sednare klasser, såsom både 2-åriga och såsom upptagande från främmande 3—5-klassiga läroverk utgående ynglingar, snarare borde väntas vara de till antalet största. Såsom exempel skall jag blowt anföra antalet under vårterminen 1862: Klassen : : RE Uti Upsala skola — 39 69 62 8 735 59 3 Westeråsd:o 11 46 49 52 49 35 6 4 Örebro d:o 55 6å NM 97 72 40 så Man måste, som jag tror, af detta ferhållan draga den slutsats att de ynglingar, som från skolan utgå till yrken och näringar, i allmänhet lemna skolan först sedan de genomgått dess 4 lägre klasser, hvaraf åter torde följa — ifall ståten skall afse äfven dessas anspråk på passande undervisningsämnen — att i skolans 4 nedre klasser: endast för alla gemensamma undervisningsämnen borde förekomma, hvarefter de i skolan qvarstannande finge öfvergå till antingen den lärda linien eller den reala. Ville någon häremot invända, att det redan nu står en hvår fritt, genom att välja den reala linien, att slippa latinet, så tillåter jag mig svara, att denna invändning hade sin befogenhet om detkunde ah:tagas att en far genast och sjelftmant bestämde sin son för något simplare yrke eller för någon lägre plats inom samhället. Men så är väl iallmänhet icke förhållandet; de Hesta och isynnerhet fattiga föräldrar, hvilka icke hafva ett vinstgifvande yrke att lemna i arf, hoppas och önska att deras son skall gå så längt som möjligt; och det är först sedan framstegen i skolan visat att anspråken böra syfta för en lägre plats som studiebanan i allmänhet öfvergifves och dermed äfven det latin, hvarpå så mycken tid blitvit offrad i skolorna. Huru mycket alltså den klassiska bildningens målsmän också må hålla på studiet af latinet, så synes det mig som de förhållanden, jag tillåtit mig anföra, tala för den åsigt, att det måste vara statens skyldighet att tillse det undervisningen inrättas på ett sätt att den i möjligaste måtto tillfredsställer olika och i alla händelser flertalets behof. Jag: har trott att detta vunnes genom den af utskottet föreslagna uppflyttningen af latinet till 5te klass. ille någon säga, att undervisningen är ordnad på annat sätt i andra länder, så tillåter ja, mig anmärka, att den offentliga skolan icke öfveralit har samma betydelse. I Danmark finnas t. ex. stora privatskolor, med enahanda rättigheter som de publika. I Preussen finnas särskilda borgareskolor, i hvilka lärjungarnes antal till och med är större än i de lärda skolorna. Då Sverge icke har råd aw hålla sig särskilda borgareskolor, så torde det i stället vara en skyldighet emot en talrik medborgareklass, att äfven se dennas anspråk till godo i den enda men för alla gemensauima skolan. I utskottets förslag har jag således sett följande fördelar: 1:0 ått de som till yrkena utgå ifrån skolan icke belastas med läsning af eu ämne, som synes vara utan allt användande för deras blifvande yrke. 2:0 att de som fullfölja sin kurs i skolan få längre tid tör atgörandet, antingen de böra gå den lärda vägen eller den : reala. 3:0 att man genom ett sådant arrange ): ment undviker att framtvinga särskilda bor arte skolor, hvilka, om de uppstodo sannolikt vid våra riksdagar snart skulle omhuldas mera än de lärda skolorna; ville den lärda skolan då lämpa sig efter de anspråk som nu förbises, ; fruktar jag det lätt kunde hända, såsom så ofta ): varit fallet i politiska frågor, att hon möttes af ll svaret cest trop tard. i Såsom olägenheter af utskottets förslag har j man hufvudsakligen uppgifvit: :0 Det är onaturligt att börja franska och engelska ) förrän man lärt latin, dotterspråken före moderspråket. )! j ) i Jj E L Må vara att så är, men konseqvent för detta yrkande derhän, att man då också borde fordra att stamorden i ett språk lärdes förr än deraf härledda eller med dem sammansatta ord. Men icke har man märkt någon olägenhet deraf att barnet lär sig betydelsen af respondeo förrän af spondeo 0. 8. Vv. I värt eget modersmål äro -otaliga främmande ord (religion, kyrka, pastor, professor), hvilka barnet begriper och använder, långt ianan det inhemtat någon kännedom af de språk, derifrån de äro lånade. 2:0 Det är lättare att lära dotterspråken när man il ktinner moderspråket. Jag vill icke bestrida detta; i! men männe man icke äfven kan omvända sat js sen och med lika rätt påstå, att det är lättare jt att lära latin sedan man lärt franska. Lätthe-lt ten att lära beror väl icke derpå om det enaj( språket är moderspråk eller dotterspråk till det ic andra, utan fastmera derpå att det ena språket ! liknar det andra; eller hvarföre lära vi svenskar j r lättast förstå det tyska språket? Föröfrigt vågar le jag tro, att man öfverskattar i detta hänseendefls vin-ten af att förut känna latinet Mä vara att! barnet, bekant förut med latinet, igenkänner en I: mängd ord i franskan och deraf hemtar någon s ledning för deras allmänna betydelse; men å ani dra sidan synes det mig icke kunna förnekas c att just detta igenkännande kan ge anledning i till förvillelse och misstag. Utan att t-la derom I c att barnet lika gerna denverar tat af stas som )s al status, så gifves det otaliga ord i franskan, lt som, oaktadt tydligen härstammande ifrån lati Ii net, förändrat eller nyancerat sin betydelse, Så-le ledes för att anföra ett exempel är integre visser fi ligen samma ord som integer, men det förra harjil icke hela det sednares be:ydelse. Tota die hörlt man uttrycket ett lecuriöst lefnadssätt, tydligen l under förutsättning att det franska ordet hari(c a Ba EA gerskan till hela den förmögenhet er mori tillnarrat sig. la Amy släp te den gamles händer och föll! handlöst tv baka i stolen. En djup suck af smärta undföll henne. i I datta nun astömnda madamea fManvnuvnannaA franra lå