Aftonbladet – 20 juni 1863, sida 3

att det ibland förefallit honom som hade de bli vit öfveransträngde. Hvad vore nu orsaken till L ett sådant missförbå!lande? Enligt tal:s mening t fatt man ej, som sig borde, modifierade de föreskrifter som skolstadgan blott till ledning meddelar. Dessutom kunde någon del af hemarbetet öfverflyttas till lektionstimmarne i skolan. För att ej lektionstimmarne för gymnastik skulle komma i kollision med lektionstimmarne i skolan, hade man förminskat de sednare från 32 till 30 i veckan. Sålunda borde man efter olika omständigheter modifiera de i skolstadgan gifna föreskrifterna. Det hade blifvit anmärkt att koncentration af läroämnena skulle förekomma ifrågavarande olägenhet. Koncentrationer vore också verkligen en mäktig hälfstång, och det tycktes tal. att skolstadgan afsett något dylikt. Man borde för öfrigt mindre lägga Vit på stort vetande, än på allmän bildning. Enligt hvad lärjungar sjelfva yttrat, anse de moderna språk lättare att-lyra än latinet, så att detta ej så myc: ket kunde bidraga till öfveränswrängning Adjunkten mag. Brubn framställde åtskilliga årgärder som vid: Göteborgs elementarläroverk redan förut vidtagits för att förekomma öfver-: ansträngning. j Mag. Cariberg anförde, med stöd af den erfarenhet han eger såsom lärsre på reala linien, att inom denna åtminstone ingen öfveransträngning existerade, men trodde detta ej vara fallet med den klassiska linien, specielt inom 4:de och öfra 5:te klasserna af härvarande Iäroverk, frö hvilka tal. sade sig vara klassföreståndare, Skalet härtill ansåg tal. vara det föraällande, att grekiskan inginge som undervisningsämne redan i 4:de klassen. Föreslog att, om latinet ej komme aut framtlyttas, åtminstone detta skulle blifva fallet fned grekiskan. Rektor Mossberg ansåg att en opinion angående trägorna i 19:e pun ten skalle kunna kom. I ma till stånd endast derigenom att hvarje lärare Isanningsenligt afgåfve en bestämd åsigt. Vid Westerås läroverk trodde tal. öfveransträngning finnas, men ansåg att en sådan i viss mån naturligen måste uppstå, då nemligen lärjungens förmåga ej vore i förhållande till hans ambition. Felet trodde tal. til stor del ligga i den nu öfliga afgångsexamen, men ansåg att med dennas alskaffande felet ej vore undanröjdt, då maturiI tetsfordringarne i alla fall komme att qvarstå. Ett väl ordnadt arbete vore, enligt tal:s tanke, den bästa regulatorn och att härigenom det ötverklagade förhållandet kunde athjelpas; i hviljken äsige tal. stärktes af jemförelsen mellan arIbetsfordringarne i Sverge med dem i utlandet, hvilka der äro lika stora, utaa att någon öfver ansträngning öfverklagas. Rektor Wallin. Ansåg ämnesläsningen såsom en vrsak till öfveransträngningen, men trodde ej att arbetet inom Karlstads läroverk, hvars styresman talaren är, hafva urartat derhän. Videxamina ha ett antsl mälsmän särskildt som examensvittnen blifvit inbjudna för att kontrollera detta förhållande. Någon tid efter uppgorandet af schemata har talaren, åtföljd af klassiöreståndaren, sjelf i de olika klasserna tillfrågat gossarne härom. Anslöt sig för öf.igt till hrr Brodån och Mossberg. Ansåg hemlexornas inskränkning skadlig i moraliskt hänseende, alldenstund det vore omöjligt att utom skolan utöfva så noggrann kontroll på tidens rätta användande af igossarne, som vore erforderligt. . i Lektor Ljungberg ansåg öfveransträngningen bero på okloka anordningar af kollegierra samt tett för långt drifvet nit hos vissa af lärarne, mindre än på lagstadganden. Gränsen emellan : jöfveransträngning och passande arbete vare svår . jatt bestämma, kunde först upptäckas genom efjterverkningarne. I motsats mot mag. Carlberg ansåg han att låtinet och grekiskan ej vore orisaken till öfveransträngning vid de af denne : särskildt nämnde kla vid. härvarande ele I mentarlöroverks lärda: linier. Deremot kunde väl hända, ått fram emot afgångstiden läsningen i väl mycket sammanpressades; för att afhjelpa idet öfveransträngande inflytan et af latinet och grekiskan. ansåg talaren, i motsats till de flesta som häröfver yttrat sig, det vara skäl att ännu )tillbakaflytta läsningen af dessa språk; då derigenom deras inhemtande blefve utsträckt till en längre tid och dymedelst mindre ansträngande. Rektor Hammar frågade om man gjort sig i fullkomlig reda för ordet Söfveransträngnings. Detta miste betyda ett så öfverdfifvet anltande jaf en kraft att denna springer sönder; men man jborde besinna, att genom kraftens ansträngning kraften bibehålies och ökas. Om öfveränsträng; ning finnes, önskade tal. veta, huruledes denna ; yttrade sig — Taiaren befarar visserliven ett ondt, ; detta dock ej härflytande från någon öfveranstängning, nemligen öfvermättnad och leda Inom sin verkningskrets hade talaren isynnerhet funnit detta vid lärjungarnes skriftliga behandji ling af modersmålet. Teor för öfrigt ej heller, att de i skolstadgan föreskrifna kurserna äro iör stora, alldenstand man ej borde betrakta dessa föreskrifter peremptoriskt, utan endast såsom lei ning för lärarne, 1 det genom dem endast ramma väg och mål anvisades. Mot öfveransträngning al ämnesläsningen ansåg talaren ungdomen i sin sjelfupj ehållelsedrift eva en säkerhetsventil. Förat hade en föregående talare uttalat den I paradox, att det endast vore den skicklige läraren som pålade ötveransträngande arbeten, men talaren ville snarare kalla en sådan lärare oskick lig. Men om man skulle antaga det öfveransträngning verkligen existerar, ansåg talaren det flera förhållanden i vår skolstadga dertill isynnerhet bidroge, t. ex. latinska stilofningares borttagande från lärorummet och förläggande ill hemmet. Rektor Eommelius trodde deremot på öfveransträngning. och detta till och med å de läroverk, der protest afgifeits mot tillvaron deraf och att den af föregående talare omnämnda ledan och öfvermittnaden just vore en produkt deraf. För sin del medgat talaren, att han visserligen ej funnit öfveransträngning så mycket törekommande i de lägre klasserna, men så inyeket mer i de högre, der ynglingen ofta måste anslå 15 å 16 timmar af dygnet tili ett nvggrannt fullgörande af sina ålagda pensa. Liroäxnnena äro både för många och kursern : deri för stora, men detta kan afbjelpas genom en ändamålsen: ligare gruppering åf lärvämnena och förnämligast genom latinets framflyttan.e. Rektor Aspling ansåg, att så länge pretentionerna vid maturitetsexamen voro så vidsträckta som de nu äro, kunde ej kurserna förkortad, men butemedlet vore att sika i lärasättets förenkling Lektor Wallander kunde ej fatta, att man bestred tillvaron af öfveransträngning. Man borde besinna, att då så stora fordringar, blott t. ex. i moderna språk och naturvetens ap, 8edan talarens skoltid tillkommit. utan att något enda ämne blifvit borttaget, en öfveransträng: ning måste existera, och bevisade ej just detta möte och den diskussion man nu i tvenne dagar fört derom, dess verkliga tillvaro. hvilken ej kan tillbakavisas med cn sådan sofism som att vilja tala -om öfvermättnad. Talarena varma och innerliga öfvertygelae vore, att öfveransträngning finnes, men ätven botemedel tderför, och förenade sig angående detta med hr Sorbråelias, samt yrkade dessutom läsvingeng mera uteslutande förläggande inom den tastställda skoltiden; Rektor Hontelin. Ansåg att i lagbestämmelserna låge en star orsak till det onda. Lagen borde stadgas sådan att den kunde atlydas. hvil ket nu ej är fallet, ty slutpunkten är bestämd och dit måste löraren drifva lärjungen. En yng. ling får ej sitta i samma klass längre tid än tre år och läraren är sålunda tvungen att drifva honom fram till den bestämda kursen och derigenom öfveranstränga honom eller. släppa honom igenom med otillräckliga kunskaper Ansåg al vigt att mera än wu sammanställa tin marne i samma ämne. Den öfve:klagade anpsträngningen borde söka undanrödjas genom än dvng i lagstadsäun. lärarnes bemödanden och I oo Fm mA m— I AA Yr 5 fört MA BE vn HO sr m—