Aftonbladet – 20 juni 1863, sida 2

det mäktigaste själs onehållet förskaffa sig uttryck. I Danmark finns väl iek något parii mötsvarande de norsk: iandsmålsmännen; mena de undra båd: partierna i Norge återfinnas äfven der De, som vilja bibehålla skriftspråket, sådan det nu ea gång blifvit både hvad ordförråd, vändningar, former och rättstafning beträffar eller som åtminstone vilja, att det skall ut veckla sig småningom och af sig sjelf — samt de, som anse vårt modersmål vars inkommet i ett farligt spår genom den ty ska litteraturen och den tyska bildningens öfvermäktiga inflytande, och som vilja få det in i en mera nationel utveckling dels genom upptagsandet af goda ursprungliga dia lekter, dels genom ett närmande till svenska språket, emedan detta språk bevarat något mera af fornspråket, dels slutligen genom det fornnordiska språkstudiets rättande och frukt: samma inflytande. För detta sednsare na: tionella parti, som väl ingalunda är segrande, men dock griper omkring sig och räknar de flesta unga krafterna, är det just önskligt, att detsäreget norska tränger igenom i det norska skriftspråket och, väl till. märkandes, i arbeten af så stort innehållsvärde att de kunna finna spridning hos den stora läsande allmänheten i Danmark. Härigenom underlättas också arbetet för det danska modersmålet; ty syftemålet är detsamma i Danmark som 1 Norge: ett återvändande till det nationella, d. v. 8. till det nordiska. Om man uu till dem, hvilka alltså måste se en bundsförvandt i Björnson, lägger alla dem, som utan sådana bialsigter kännt sig intagna och lfjettrade af hans arbetens egendomliga poesi, så skall man förstå, hvarröre han funnit så många vänner och beundiare just i Danmark, — För svenskarne måste allt vara af vigt som kan bidraga till de vordiska folkens andliga sammanväxande, till de tre eller, om man så vili, de två litteraturområdenas samumnusmälining till ett; för så vidt Björnsons förtattarekall tjenar denna sak, måste han älven i Sverge vara föremål för uppmärksamhet. Men hvad som föruämligast berättigar honom härtill är hans arbetens poetiska värde eller rättare: just genom detta blir han isynnesheti stånd att befrämja det andliga samlitvet; hans nationella betydelse beror på hans; storhet som skald; att han i ämnen, hemtade från det norska allmogelifvet eller den norska historien, i framställningen af egendomligt ovorska förhållanden och karakterer, har kunnat. gifva uttryck åt tankar och känslor, som äro tillräckligt stora och sköna att anslå på alla — just detta kastar ljus öfver hans fädernesland, öfver hela det norska folket älven för nlivgar och, så mycket mera för brödrafolken, hvilka till följd af frändskapen, det gemensamma ursprunget och de gemensamma fornminnena, ha lättare att förstå och intränga i hans skildringar än mera aflägset ståeude läsare såsom engelsmän och isynnerhet tyskar, hvilka behöfva ör, versältningar för att kunna tillegna sig honom, I intet af sina föregående arbeten hari I Björason sträfvat så högt eller frambragt! någontiag så stort som i sin sista trilogi: : Sigurd Slembe. Det är underligt, att ing n föregående nordisk tragiker sökt ämnen i fejderna om den norska kronan under medeltiden. De äro i Heimskringla och de något utförligare konungasagorna skildrade med ovanligt episkt lif, och de påminna i sin gång och omskiftningar icke litet om! striderna mellan den hvita och röda rosen, ! hvilka gifvit Shakspeare ämne till hans ung: domsarbeten. Orsaken har troligen varit; den, att blott en norrman kunnat gifva dessa j, historiska händelser och personer dramatisk i; fulländning, ty endast den, som inom sigi; sjelf bär fröet till. samma lidelser, samma;, känslor, xom drefvo mänanen och händelser oa framåt och förlänade dem deras karak-!g terisiiska prägel, kan förstå dem tillfyllest g och gitva dem tillbörligt egendomlig Torm;:d men en sådan andlig slägtskap kan blott!t tänkas hos landsmannen. Björuson har ti-jt digt haft simma ögon fästade på detta poeti-)q ska ämne. Hans första dramatiska arbeteik var ett stycke i en akt tMellem Slagenc4,!n hvari Sverre sjelf var hufvudpersonen; det har med rätta i en anmälan i Afienbiadet bliivit betecknadt såsom en tragedi in nuceX, och det berättigade till stora förhoppningar. I det för två år sedan utkomna j fö dramat Kong Sverre blefvo dessa törhopp-d sar i nägon mån svikna: förlattaren Kn icke haft tillfälle att låta tidsålderns lif id och förhållanden utveckla sig dramatiskt,!1y emedan hela havdlingen vänder sig omkring i d ett särskildt moment i striden mellan ko-je! nungamakten och kyrkan; men denna strid är icke egen för Norges historia. Destolri lyckligare har han varit i Sigurd Slembe4. vi Hutvudpersonen, Magnus Barfods oäkta son; sc med hans hustrus syster, är en af de mäk-jus tigaste och i sagorna mest utförligt skildrade bland de mänga konungssöner, som upp) m träda med anspråk på andel i konungarnk-) sk ten. Men likväl är hans bild, sådan den la örefinnes i sagorna, blott en konturteck-! st: niog i jemförelse med Björnsons wufördalpa målning, der å andra sidan hvarje drag ijra hans historiskt gifna karakter är upptugetsö ich återgifvet med den största trohet. Ge-joc rom denna hutvudperson och hans historia! un rar skalden förstått att låta alla tidenssträf-) bli randen och rörelser bli åskådliga i en rikvä :ch poetisk tafla af den bögsta tragiska besei ydelse och dramatiska verkan. rit Sigurd är en djupt tragisk personlighet. ;uals Mf fadren bar han ärft den norska konungatten3 stolta, högtsträfvande sinne, hans libål elsefullhet, mod, kroppsliga företräden och stå errskareförmåga, af modren en innerlig ) all ingtan till religiös hängifvelse, ett starkt!sor n!ag till fromhet. Hade dessa krafter kun-sed at verka harmoniskt tillsammans, skulle han I mo a blifvit en stor man, sitt folks välgörare;j må 7 i hans bröst lefrer en brinnande foster-! Lik undskärlek. Men hans oäkta börd, och il I ynnerhet det förhållandet, att han enligt det dens begrepp är aflad i blodskam framkaloss 7 en inre strid hos honom mellan den ärfda ! och ngtan efter höghet, hvilken ej kan tillireds. I Ku: las utan mehn för fäderneslandet, och det! det tigiösa behofvet, hvilket litet emellan draI bor er honom bort från hans jordiska dikt.n!före ch traktan. Så blir hans bana en smärt! här un konflikt, utåt mellan hans höje Leengi hje ert och ringe Vilkaer, inåt mellan li I nad