Aftonbladet – 20 juni 1863, sida 2

Sigurd Slombe. Af Björustjerne-Björnson. IL Det är ett besynnerligt faktum, att Björn dstjerne Björnson i det hela taget mött min dre motsiåud och vunnit varmare erkän jnande i Danmark än i Norge — åtminston lom man får döma efter de båda länderna press. Man skulle dock tro, att en skald som på ett nytt och djupare sätt än någo: :af hans föregångare uttalar sina landsmän egendomliga tankeoch känsl lit, snaras skulle vinna hjertan i sitt hemland. At detta ej inträffat med Björnson, att har först och starkast gjort intryck i Danmark är gladjande i ett afseende. Det vittna nemligen om, att danskarne äro mottaghge för, ja, man skulle kunna säga begärliga efter att törstå och tillegna sig det fö Norge egendomliga. Man torde således häri kunna se ett förebud, att den gemen. samhet i andlig utveckling, som hittills förefunnits mellan de båda folken till bådas stora gagn, snarare skall bli starkare än svagsre, ju mera den norska litteraturen kommer att intaga en sjelfständig ställning bredvid den danska och svenska. Och ju mera tfvade danskarne bli att följa med norrmännen, ehuru de gå sin tgen väg, desto lättare skall det också falla sig för dem att följa med sveuskarne. Men härmed är detta fenomen icke förklaradt. För att förstå det, måste msn gifva akt på den jäsning, som för när varande försiggår i d2: danska och i synnerhet i de norska språkförhållandena! Det finns, såsom bekant är, ett parti i Norge, som, med fornspråket till vägledning, på grundvalen af allmogediakkterva söker skapa ett nytt skriftspråk, det s. k, landsmåiet. hvilket, om det blefve herrskande, skulle åstadkomma samma afstånd mellan den danska och den norska litteraturen, som nu förefinnes mellan den danska och svenska, på samma gång som det måhända skulle bringa den norska litteraturen något när mare till den svenska. Det ligger uppenbart någonting mycket berättigadt till grund för denna sträfvan. Det danska skriltapråket, som hittills varit rådande i Norge, skilier sig icke blott synnerligen mycket från provinsdialekterne, u utan äfven icke så litet från de bildade klassernas talspråk. Om det ändock kunnat tjena norrmännen till ailmänt meddelelsemedel, kommer detta sig lott deraf, alt det har eamma rot som alla norska dialekter, emedan det är utveckladt af en dansk dialekt (den seländska) ramt utt alla språknysnseri Danmark, Sverge och Norge äro obetydliga i jemförelse med språkjiverenestämmelsen. Men detär dock klart. ut det danska ekriftspråket ofta och på nånga sätt mäste vara otillräckligt att utrycka just det, som rör sig djupast inom det iorsks folket, och skall den norska littera-! uren, isypnerhet poesien, bli rätt ursprungig, skall den bli i stånd att lemna ett frisktj ch egendomligt bidrag till de nordiska fol1 ena själsutveckling, måste den insupa sin: äriog ur den norska folkjordmånen så väll om fråo den nordiska fornmiiden, och uttryc,; et ekall naturligt forma sig efter tonken, islorna och föreställningarne. ÅA andraj: idan kan det näppeligen nekas, att detnyaj: landsmålet är något konstigt tilldanadt,!: tt slags abstraktion, som sjeliva tolket it vårligen skall kännas vid i fin belbet på t ågot ställe eller i någon somhällsklass, och !