Aftonbladet – 16 juni 1863, sida 2

Professor Qvarnström har exponerat ex grupp, hvartill äwnet är hemtadt ur den nordiska mythen, nemligen Lote, som hjelper den blinde Höder att sigta på Balder. (N:r 142.) Detärett arbete at stor törtjenst och företeende elt djupt studium samt många drag af den lioaste tormkänsla, och det kommer otvilvelaktigt attintaga en utmärkt plats biand de mera betydande konstverk, genom hvilka den nordiska mythens användbarhet lör på en gång originella och sköna skulpturiramstöliningar blifvit till fullo bevisad. Frigga har tagit ed af allting att skona hennes son Balders lif, och det utgör Asarnes tdsfördrif att låta Balder stå fram på gudaunget och skjuta, kasta och hugga på hosom med ulla slags vapen, utan att det gör hono u någon skada. D nblinde Höder står yiterst i kretsen och Loke frågar honom: spvarföre skjuter du icke också på Balder? hvarpå han svarar: emedan jag icke ser hvar han står, och emedan jag är vapentös?. Loke genmäler då: gör såsom de ndra och visa Balder heder liksom de. ekall visa dig, hvar han står, skjut nu elter honom med denna gren?, hvarvid han räcker honom en vidja, mistelien, som tyckwes Frigga vara alltför ung, för att tagas i ed. Höder skjuter etter Lokes anvisning och Balder faller död till jorden. Konstnären har med fin takt framställt det kritiska och karekteristiska ögonblick, då Loke jagit sigte och Höder just är färdig attlåta kustvapnet flyga af. Gruppen blir derigenom ett lefvande helt och gör ett gripande intryck deraf, att ondskan begagnar den godtrogna blindheten för att döda oskulden. tog Loke bära de skarpt intetligenia och i yttre menivg ädla dragenu prägeln. af den inneboende och djupt rotfästade ondskan, illistigheten och skadebegäret; härdigheten, utbildningen och smidigheten i alla hans lemmar erinra om den vighet, hvarmed Loke så många gånger förstod att sno sig undan gudarnes vrede. 1 Höders gestalt är den väldiga kroppsstyrkan på ett förträfflgt sält parad med det uttryck af elöbet eller nelt och hållet paralyserad energi, som sötjer med biindheten. Alla detaljerna af de båda figurerna äro utförda med den de paste anatomiska insigt, förenad med klar uppfaltoing af plastikens fordringar. Af hr Qvarnström finnes äfven å expositionen en byst of Gustaf Adolf den store, (n:r 143) modellen i gips till den bronzbyst, som är uppställd i riddarbussalen. Äfven br C, Sjöstrand har å expositionen en grupp, med ämne hemtadt från den nordiska mythen. Det är en framställnig af Brage och Idun (n:r 164). Den nordiska skaldeguden ör, så-om gig bör, någonting helt annet än en Apollo; det är en något till åren kommen berd, med rikt nedfallande hutvudhår och skägg, med ett uttryck af höghet, allvar och mildhet, som klart bär vittne derom att mäktiga hugrunor äro ristade på hans tunga. Han spelar på gin harpa och är färdig att begyona sin säng i det han blickar upp och framåt. Konsinären synes ha tänkt sig honom i det ögonblick, då han med harpoklang och qväde välkomnar Eioheriarne i Walhall. Stödjende sig på hans skuldra står vid hans sida hans maka Idun, den välgörande och föryngrande gudinnan, hvars drag och hela getalt bära prägeln af ungdomlig sundhet och skönhet. Lyssnande till harpoklangen står äfven hon färdig att välkomna de inträdande kämparne och bjuda dem de gyllene äppten, af hvilka Wa-hals inbyggare. spisa iör att icke åldras. Vill man fatta hela gruppen symboliskt, så kan den på ett ganska talande satt uttrycka skaldekonstens stora nationella betydelse; dess förmåga att låta nationen oupphörligt hemta ny andlig kraft i eina nationella minnen och egendomhgheter och sålunda föryngra densamma, då den börjar åldras. Hr Sjöstrand har äfven exponerat en liten statyett i bränd lera af skalden Runeberg (n:r 165) samt en porträllbyst i gips af friherre A. Lejonhufvud (a:r 166). Om likxheten hos den förra knnna vi ej döma, men i den sednare har hr Sjöstrand, såsom vid DN tillfällen förut, visat sig såsom utmärkt lyeklig porträtiör. I sin Bacchus såsom barn (n:r 163) har hr Sjöstrand med stor förtjenst behandlat ett amikt ämne. Gossens gestalt är mästerligt hållen; de runda formerna häntyda på den kraftiga näring han erhållit af de nymfer, hos hvilka han fostrades, och erinra, ett han från början hede smek för en mera jordisk dryck än den olympiska nektarn. Det stora hufvudet med sitt uttryck sf gudomligt sjelfmedvetande utan egentlig lillgammsihet erinrar om den kraft, Baechus redan i sin späda barndom utvecklade, då tyrrheniska sjöröfvare bortröfvade honom, medan han gof, för att sälja honom såsom slaf; uppvaknande på skeppet beta!lte han genast med majestätisk stämma sjöfolket att vända om till: Naxos, och då de icke lydde, lät han skeppet genast bli orörligt som en klipps, lät vinrankor och murgrön vexa upp derur och slingra sig kring master och tackling och förvandlade sjömännen till delfiner. : Hvad sludigen angår br Sjöstrands stora fr.s SWäinömöinens sång, så utgör den en i flera hänseenden så märklig komposition, att vi derom icke vilja yttra oss nu, då föga d och utrymme för dagen återstår; vi skola stället meu det första åt densamma egoa ett särskildt kapitel. Vi anmärka till slut i förbigående, att expositiocen nyligen blifvit riktad med tvenne nya skulpturarbeten, nemligen tErigone, en större marmorstaty af hr A. L. Canlalery bvilken finnes upptagen ji katalogen, men först under de sednaste dagarne hiutkommit och blitvit uppställd, samt ett trädparti med tjäderspel och jagande mårdar, af hr Meschy bvilket förtjenar all uppmärksamhet, och till hvilka båda konstarbeien vi skola återkom