Aftonbladet – 16 juni 1863, sida 2

Allon, som hittills förgätit dessa ord, er: ivrade sig dem nu med en viss skadeglädje; i hopp att möjligen en dag kanna hämnas på Amy genom att beröfva henne den rikedom han såg sig alldeles utestängd ifrån. Helt kallt besvarade han också madame Teverinos förbindliga helsning och tankte dervid: Jag önskar ingenting högre än att kunna ringa i bevis att du är en bedragerska. Jag skulle riktigt njuta af att åter göra dig och din dotter till kringirrande sån: gerskor.4 Såväl Beata som madame Teverino märkte hans förändrade sätt. Allon, dena personifierade artigheten, var nu så knapphändigt höflig, att madame Teverino förvåsades deröfver. När de bäda iotriganta qvinnorna blefvo allena betraktade de hvarandra under några ögonblick, hvarefter Beata utbrast: Hvad bar tilldragit sig här under vår frånvaro? Något, det är klart, inföll madame Teverino. Hon tänkte dervid med oro på sin förmögenhet, den hon ständigt fruktade att se hotad ef någon fara. Hon tog afsked af Beata och for g.nast hem, för ait om möjligen ef Amy erhålla upplysniog rörande hvad som passerat emellän henne och Allon. Beata å sin sida gjorde betjeningen några frågor, hvarigenom hon fick veta att fru Ör: ner varit på besök. Madame Teverino erhöll. genom dottern a!ldeles ingen upplysbing. Hon fana Amy vid sin hemkomst upptagen af att mata sina kavariefåglar. På modrens spörjemål svarade Amy: Sannerligen jag vet hvarföre von Stral kan vara vid däligt humör, och icke intresserer det mig heiler. Den der odrägliga narrem är så tråkig att jag hädanefier icke vil sommenträffa med komwoms cc (Fort)