Aftonbladet – 10 juni 1863, sida 3

Under den tid processen pågått, hade Alon varit alldeles ursinnig. Han kunde ej alta alt man ville bestrida Gurli egandeätten till dessa millioner, hvarefter han örstat så mycket. När saken blifvit afgjord, var också sista onistan af ömhet för Gurli utsläckt. Han nade ej mera något att vinna af henne. Allt hvad han af ekonomisk lördel kunde å, var han redan i besittning af. I stället för att, efter dessa förändrade itsigter, hushålla och lefva som en klok menniska, blef han liksom gripen af en slösares vanvett. Han spelade högt och depenserade på alla upptänkliga sätt, för att inför sina vänner och bekanta gifva sig sken af alt vara så omätligt rik, att förlusten utaf dessa millioner gjorde konom ingenting, Han konsumerade också på några månader hela årsafkastningen af Birgersborg. Gurli egnade efter processens slut knappast en tanke åt sig sjelf och sin man, så upptagen var hon af sjelfförebråelser öfver att icke hafva nog sorgfälligt bevarat de papper, hvarigenom madame Teverino kommit i besittning af det arf Gurli ansåg henne icke vara berättigad till. Hon hade skrifvil flera bret till Walter, utan att erhålla något svar. Drifven af sin ångest skref hon slutligen till Stefan och meddelade honom allt hvad som rörde arfsaffären. Stefans svar bestod deruti att han sjelf helt plötsligt uppträdde i hufvudstaden och besökte -Gurli. Han skulle göra en resa till England och lofvade att under sitt vistande der söka få reda på Walter och vidtaga de mått och steg som voro af nöden för att få ljus isaken. Äfven han betviflade att madame Teerino var Falkensterns dotter. c Alt hvad jag kan göra för att bidraga ill att finna den rätta arfvingen, sade BSteon til Gurli, det skall jag göra. Att nadame Jeverino ej är den hon ger sig ut