Aftonbladet – 4 juni 1863, sida 2

att närmare betraktas. Den är temligen idealt och stilfullt hållen och uttrycket af smärta själfullt. Emellertid finner man här som i nästan alla de der korsfästelse-, hudflängningsoch törnekröningsscenerna en alltför stor benägenhet att framhålla de lekamliga smärtorna och uppröra åskådarne genom en minutiös noggrannheti alla detaljer, som beträffa den kroppsliga misshandlingen. Det är samma krassa uppfattning som man träffar hos en mängd af våra pinooch svafvelpredikanter. Så t. ex. är bos Dumas Kristus på korset blodet återgifvet med en sådan naturalism och med en så tydlig anläggning på effekt, att man skulle kunna tro det allt det öfriga och det som borde vara det väsendtliga i taflan är der endast för att gifva målaren tillfälle visa, huru naturtroget han kan måla det ur såren framflytande blodet. I samma karakter, men. af ojemförligt sämre beskaffenhet, finnes på expositionen en massa taflor framställande bortåt ett dussin martyrers pinohistorier, hvilka taflor med sina gelikar skulle, om det berodde på mig, alldeles bortvisas från konstexpositionerna. Att jag ej är ensam om denna åsigt har jag kunnat sluta till deraf, att så snart någon fått ögonen på dem, han nästan ögonblickligen gått dem förbi. Att framställa det mod, den själsstyrka och den uppoffrande kärlek, med hvilken sanniogens och trons martyrer gått till döden, faller naturligtvis alltid inom konstens område; men icke så en bilderhistoria af alla de gräsliga qval, alla de sataniska pinomedel, som ondskan och lögnen upptänkt för att mörda dygden och sanningen. Det förra är bufvudsaken och det seednare kan endast tolereras såsom en taflas bakgrund eller för så vidt det är en betingelse för det förra. Vill man nödvändigt bjuda publiken på dessa sensationstaflor, kunde man åtminstone sammanföra dem i en särskild tortyrkammare. att det stode hvar och en fritt att i andanom? korsfästa, steka och sönderplocka sig om han så ville, eller, om han icke ville det; slippa se dessa vederstyggligheter inblandade mellan verkliga konstverk. Framför alla i denna genre utmärker sig genom sin vederstygglighet Martyre de saint Barthelemy, opåtre de VAsie af Omer Charlet. Det är alldeles tillräckligt att på duken se huru bödlarne med en tång: börja utplocka innanmätet i martyrens bröst; man behöfver ej i verkligheten höra den marterades rosslingar för att vända gig bort med vämjelse för att icke säga med fasa. Aunnu har jag ej sett någon dröja mer ån några sekunder vid denna tafla. Der är alltid en tom plats framför den. Detta är dess dom, Och dock är denna tafla förfärdigad för ett kapell, hvars altarprydnad den skall blifva! Då jag, som man finner, under namn af religiöst måleri upptagit äfven taflor, som man med vidblifvande af en sträng systematisk indelning hänför till den historiska genren, kunde det måhända vara på sin plats att anföra några bibliska scener, som blifvit på ettlyckadt sätt framställda. Dertill torde jag dock sednare återkomma, och vill här endast omnämna tvenne taflor som föreställa Kristus gående på hafvet?. Den ena af dessa är af den bekante och talangfulle genremålaren Brion, 80: här med mindre framgång beträdt en för bonom ny :väg. Det i en allt för grön färgton hållna vattnet är ieke ett haf under storm, utan ett haf i dyning, och figurerna komma ej riktigt väl fram. Betydligt öfverlägsen denna tafla är Jalaberts behandling af samma ämne, som utmärker sig för en vacker transparent ton. Lärjungarnes förskräckelse öfver den oväntade företeelse som möter dem är väl återgifven, och det ljus som omstrålar kristusbilden och i halfdunklet kastar en reflex öfver vattnet är af den förträflligaste effekt. Porträttmåleriet har sedån äldre tider stått högt i Frankrike, Man ihågkomme Rigaud, Prudhon, David och Ingres. På den närvarande utställningen äro de förnämsta: Flandrin, Winterhalter, Chaplin, Baudry, Dubufe, Lehman m. fl. Winterhalter är framför allt mästare i att måla qvinnoporträtter. Få förstå så väl som han att göra något af ett ansigte, der en smula idealisering behöfver tagas till hjelp för att icke skingra egarinnans illusioner. Också är han sedan länge känd som de furstliga damernas fåvoritmålare, något som man ej undrar på när man ser det porträtt af kejsarinnan han denna gång målat. Måhända kan anmärkas, att han i den färg, han gifvit kejsarinnans anlete, ej varit rätt lycklig. Men likheten är förträfflig, och det sätt på hvilket han uppfattat det karakteristiska i hennes ansigtsuttryck högst behagligt. Framför allt är draperiet i hög grad fulländadt, och den skicklighet med hvilken han förstår att vårda damernas toilett är tvifvelsutan en af de egenskaper som ej minst bidragit att göra honom till deras favoritmålare. I det hela taget är kejsarinnans porträtt en af expositionens glanspunkter och väl egnadt att åt efterverlden gifva ett begrepp om: den kejserliga skönhet som nutiden så högt beprisat. : Edv. Dubufe, något maniererad i sin uppfattning, men briljant i koloriten, har utställt ett charmant fruntimmersporträtt, hvaremot hans porträtt af historiemålaren Rob. Fleury har något för hvitt och kallt i färgen. I allmänhet bemärker man hos honom en mera i gult gående färgton; hvaremot Chaplin, hvilken i likhet med Winterhelter och Dubufe företrädesvis målar