Aftonbladet – 4 juni 1863, sida 2

fru. Hon kan göra en alldeles galen med sin fägring och sin originalitet. Jag skulle såsom hennes man vara den lyckligaste bland dödliga. tOch jag, inföll löjtnant Stormfeldt. ekulle omöjligt kunna låta fresta mig till synd af ett par svarta ögon,-om himlens Herre varit så nådig och beskärt mig en skön ljuslockig husfru, som dertill eger millioner.4 tcHvad skall man nu göra, sedan ställets intagande drottning rest bort?4 frågade en ennan. SApropos, din fru var så blek när bon reste, att hon nära nog förskräckte mig. Hon såg ut som en marmorstaty. Man pratade en stund härs och tvärs om Gurli, gaf Allon några sarkastiska slängar angående hans svaghet för svarta ögon m. m. Till sist föreslog Stormfeldt — en ganska älskvärd ung man med ett enda fel, såsom hans vänner sade, nemligen att vara spelare — att de skulle gå ned till honom och taga sig ett parti whist. Allon var icke hågad, men BStormfeidt påstod att han skulle följa dem; han måste blifva fjerde man och fick alldeles icke glömma hvad hans frid tillkom såsom artig värd, medan hans fru var borta. Nej, Stormfeldt skulle hafva honom nära bredvid sig så att han ej kom på orätta vägar, dertill förledd af något barn som härstammade från södern. För att undgå sna vänners skämt följde Allon dem; men blodet brände i hans ådror. De voro icke väl inkomna i Stormfeldts rum och hade tagit plats vid spelbordet, än Stefan äfven inträdde dit. När Stormfeldt riktigt var i farten och första roberten var slut, föreslog Stefan att han skulle taga Allons kort och dennelemnade genast spelbordet och de spelande.