Aftonbladet – 4 juni 1863, sida 2

uppburit 200 rdr rmt, hvilket härmed erkännes och tacksamligen qvitteras. s Stockholm den 4 Juni 1863. J. M. Lemchen. Konstexpositionen i Parls 1863. (Från Aftonbladets korrespondent.) IL Innehåll: Fortsättning om franska målarskolan. — Något om kolorit. — Det religiösa måleriet på pariserce positionen och dess karakter. — Flandrin. — Puvis I. de Chavannes. — Signo!l. — Michel Dumas. — Lariviere. -— Pinel. — Dumas Salvator mundia, — Missriktning inom konsten. — En tortyrkammare. — I Omer Charlet — Brion och Jalabert. — Porträttmåleriet. — Vinterhalters porträtt af kejsarinnan. — Chaplin. — Baudry. — Dubuafe. — Lehman. — Flandrins porträtt af kejsaren. — Kejsar Napoleons mage och ben. Då jag i det föregående talat om de franska målarnes styrka i kolorit m. m och ej tvekat att sätta denna skola i första rummet, har jag naturligtvis haft för ögonen skolans celebriteter och förnämsta representanter. Många af dessa hafva emellertid, såsom jag redan nämnt, denna gång ingenting exponerat, och bland dem som i deras ställe uppträdt finnas en mängd medelmåttor, hvilka ej underlåtit attlägga i dagen äfven skolans fel. I samma förhållande som en målare söker att verka genom den högsta prakt och rikedom i färger utsätter han sig ock för, risken att misslyckas, derest han ej är ledd af den säkraste instinkt och. det finaste sinneför färgerna och harmonien dem emellan. Och då ej åt hvarje konstnär alla egenskaper äro gina i lika wått, ej alltid den som är skicklig i teckning, komposition och dylikt äfven är det i färgernas behandling, händer att mången, som när han använder mindre briljanta färger åstadkommer förträffliga saker, misslyckas när han vill framstå som kolorist par pråftrence. Härfå lemnar ock expositioren mångfaldiga evis. Den färg, som framför andra synts mig utgöra en pröfvosten, är den gröna, ett förhållande som jag ej endast vid denna utställniog utan äfven vid föregående tillfällen och i åll synnerhet vid danska tafvelexpositionen i fjol tyckt mig med skäl kunna anmärka. När i landskapet en hög färgton anslagits och man skolat bringa den gröna färgen till samklang med de öfriga, har gom oftast uppstått en den bjertaste nuance, som förefallit mig falsk, emedan jag oldrig i naturen funnit någon motsvarighet till densamma. Men jag lemnar för ögonblicket åsido de allmänna anmärkningar af dylik beskaffenhet som skulle kunna göras, för att fortsätta min redogörelse för de särskilda taflorna. Liksom jag förut förklarat mig ej vilja följa någon indelning i skolor, frikallar jag mig ock från skyldigheten att strängt gruppera i olika genrer. Dessa sammanyta ej sällan, och då flera konstnärer utmärkt sig imer än en riktning, skulle en dylik gruppering leda till en stor vidlyftighet. Vid till och med en flyktig öfverblick af expositionen finner man genast att det religiösa måleriet spelar en särdeles klen roll. Argare har hvarken hr Ljungberg eller hr V. R. förnekat Kristi gudom, än de franska målarne göra det i sina taflor, utan att de derföre förstå att gifva honom den menskliga idealitet, som de förra tvifvelsutan aldrig velat frånkänna honom. Man finner ingenting inspireradt, om ock ett och annat är väl utfördt; korrekt tecknade figurer, men kalla och intetsägande ansigten. Tiden är skeptisk och man söker förgäfves den brinnande tro, som ingåfvo Murillo och Raphaöl dessa sublima typer som under sekler varit den spanska och italienska skolans triumfer. Flandrin, Frankrikes störste talang i denna genre och som sednast alfre sko dekorerat S:t Germain des Pres, tyckes förakta allt religiöst stafflimåleri och behandlar endast fresken, i hvilken genre han ej viker tillbaka för de berömda tyskarne Cornelius och Overbeck, dem han till och med torde öfverträffa i kompositionens originalitet och stilens ädelhet. På tal om fresken och i förbigående torde få nämnas Puvis de Chavannes , som midtibland hederssalongens bataljmålningar har tvenne allegoriska kartoner: ?Le travail? och ?le repos?. De äro väl utförda och flera af figurerna äro förträffliga, men kompositionen i många afseenden mindre klar. För mycket arbete i hvilan och för liten hvila i arbetet. Utom dessa fresker, som utgöra ett komplement till tvenne kartoner, hvilka samme konstnär utställde på förra expositionen, finnes inom denna genre ingentiog värdt att omnämnas. fSignol, hvars fresker i S:t Eustache verksamt bidragit tili att skaffa honom en plats i akademien, har denna gång gått öfver till den så kallade neo-grekiska skolan och lemnat trenne taflor i den för denna skola egna stil. Af dem som målat Kristus på korset vill jag nämna Michel Dumas, Lariviere och Pinel. Måhända har jag dock då redan nämnt två för mycket. Dumas Salvator mundi är nemligen den enda af dessa taffor som täl vid mA a AA RA fru. Han kan oära en alldeles voalen medl!